söndag 28 december 2008

Upplysning till läsarna

Det förra inlägget på denna blogg gjordes i all hast för att poängtera de i citaten fetstilade negativistiska och modernismflirtande ställena.

Läs gärna resten av inläggen på denna blogg för att få ett hum om bloggens funktion innan ni kräver längre analyser av estetiska ställningstaganden.

Länge leve negativismkritiken.

fredag 26 december 2008

Klaras ödeläggelse - i repris?

Ett nytt fruktansvärt bygge skall resas i Stockholm och konkurrera i höjd, men uppenbarligen inte i skönhet, med Klara kyrka. Att arkitekter och politiker inte lärt sig en läxa efter förra ödeläggelsen av Klarakvarteren?!

Hur tänker man? "Det här är ett läge där vi kan tänka oss ett spännande hus", säger borgarrådet Kristina Alvendal (m) i Dagens Nyheter. Jaha... Och inspirationskällor?

"A 1 Arkitekter har tittat en del på Hötorgsskraporna och andra moderna byggnader, medan Wingårdhs i sitt högmoderna hus flirtar en del med grannen Klara kyrka i fråga om färgsättningen.
"

Slentrianmodernism, avantgardism eller ironisk postmodernism. Varför inte skönhet, arkitektur som smälter in istället för att sticka ut?

En blogg som lyfter sådana viktiga frågor är denna. Läs gärna mer där om klassisk urban bebyggelse!

onsdag 17 december 2008

Hårdrocksnegativism


Negativismen har nått metalscenen. Svenska Dagbladets Albin Grahn presenterar i dag metalbandet Opeth, och hänger sig åt ogenerad negativism. Med den typiska rubriken "Metalrockare blandar friskt" kan vi läsa varför Opeth är så "speciella":

"Svenska death metal-bandet Opeth har gjort sig kända för att utmana genren med akustiska element och progressiva influenser."

"'Det krävs ett tränat öra', tyckte SvD:s recensent Linnea Olsson om senaste skivan, men hon imponerades också av att bandet ständigt plöjer ny och orörd mark."

Egentligen faller alltså skuggan även på Linnea Olsson.

Shame on you.

måndag 15 december 2008

De moderna museernas negativism reloaded


Dagens understeckare i Svenska Dagbladet, undertecknad Margaretha Rossholm Lagerlöf (professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet), är en sällsamt negativistisk hyllning till de moderna museerna i världen. Rossholm Lagerlöf (RL) tecknar egentligen ganska bra de moderna museerna och den moderna konst de innesluter, kanske på grund att hon hänfaller åt slitna negativistiska kvalitetsbegrepp:

"[Museerna] kan sluta sig kring beprövade idéer men också skapa nya ytor för oss att spegla oss i. Moderna konstmuseer utgör ett paradoxalt och berikande inslag i samhället, som frizoner för ut­forskande, lek och dialog."

"Kanske skulle
[moderna museer] kunna liknas vid kyrkor och moskéer, som avtecknar sig i miljön och visar föreställningar om transcendens, en existentiell gränsöverskridning i någon mening."

"
Det finns inga enklare svar än sådana omfattande och samtidigt trevande tankeresor, om man vill utforska konstmuseet, dess uttryckssätt och arbeten som är mångtydiga, kanske utmanande, samtidigt som de ter sig så självklart integrerade i samhället [...]."

RL bygger också vidare på den mycket obskyra idén att modern konst skulle skapas för, eller skapa framtiden. En typisk avantgardistisk tanke, som hon uppenbarligen inte ser något problem med. Inte heller skyr hon svepande formuleringar kring hur konst verkligen fungerar:

"Men det ­moderna konstmuseet är något ännu mer särskilt. Det spelar med framtiden, med det som ännu inte formulerats eller förklarats.
[...] Det finns på ett avgörande sätt en terapeutisk kraft i konst, en läkande förmåga i det att man ­låter det tabubelagda bli sett (det mest ­invecklat skuldbelagda) [...]. Det moderna konstmuseet är ett slags förkroppsligat konstbegrepp. Som sådant befinner det sig i ett system av paradoxer, kanske kortslutningar, som hela tiden måste ske för att nya laddningar ska kunna bli till."

Samtidigt belyser RL de sjukt elitistiska dragen hos modern konst på ett bra sätt, och poängterar (naivt nog) den moderna konstens självupptagenhet och avantgardistiska "frihetssträvande" - en strävan efter att vara unik och helt oberoende av traditionen. Som att modernister som Picasso eller Hugo Ball skulle vara något utan tradition:

"Benämningar som ”kubister”, ”konkretister”, ”dadaister”, ”minimalister”, ”poststrukturalister”, och så vidare, fogar in verk i konceptuella och samtidigt strategiska ramverk, där de framstår som banbrytande eller individuellt typiska. Det som inte hakar i något annat går inte att begripa, för kritiker och publik. Det är som metaforen som behövs för att göra det obekanta bekant. Konst hör ihop med frihet, individuell och professionell frihet."

RL tror inte heller på kritikerns profession, och hänfaller i sin text till totalrelativism, också det en negativistisk grundtanke:

"Kvalitetsomdömet är mycket viktigt i konst, om än omstritt och utmanat. Det representerar egentligen inte egenskaper i verket enbart, utan hur dessa egenskaper kan komma i samspel med betraktaren. Faller omdömet så behöver det inte drabba verket, utan snarare kan det vara betraktaren som visar upp en fördomsfull eller banal reaktion."

RL är som sagt professor i konstvetenskap, och har som sådan uppenbarligen svalt hela den negativistiska och dekonstruktionsdikterande hemläxan med hull och hår.

Bevare oss.

fredag 12 december 2008

Småbarnsnegativism


Så här lät det ofta när jag var liten pilt:

-Jag vill inte gå till skolan.
Mamma: Men det måste du.
-Varför det?
Mamma: för att annars lär du dig inget.
-Varför ska jag lära mig något?
Mamma: För annars får du inget jobb.
-Varför ska jag ha ett jobb?
Mamma: för annars får du inga pengar.
-Varför ska jag ha pengar?
Mamma: annars får du inget eget liv.
-Varför ska jag ha ett liv?
Etc etc.

Jag var en riktigt negativistist som barn alltså. Av vissa bloggande negativister förstår jag nu att jag måste ha varit ett riktigt geni. Jag borde ha blivit kontinental filosof och i härligt trots fortsatt på det där viset.

Här t. ex. skiner det igenom att Bloggare Björn faktiskt överbevisats av massiv fakta om att han haft fel om svensk skola. Vad gör man då? Ja, han fortsätter ställa massa random frågor, så att han inte behöver erkänna att han haft fel, ja inte ens att han skulle kunna ha fel. Och som vi lärt oss som barn finns det ingen teoretisk ände på sådant ifrågasättande. Man kan fortsätta hela livet om man är riktigt vrång och mor inte går ur tiden.

Deleuze, ultranegativisten, och hans lärjunge


Edward Saids Orientalism har kritiserats tidigare på denna blogg. Men det finns givetvis fler huvudkällor till negativismen inom samhälle och humaniora. Gilles Deleuze: Postskriptum om kontrollsamhällena finns på nätet att läsa för den som orkar.

Det finns givetvis mycket att säga om denna typ av negativism. Men man kan ju nöja sig med att konstatera att bland alla mullvadar och ormar är detta inget annat än en ändlös rad av förkastande och kritik av de senaste två tusen årens västerländska historia. Varken mer eller mindre. Allt förkastas, helt oavsett hur det är utformat eller när det förekommit i vår historia. Kunskapen, sjukhusen, skolorna, politiken, fängelserna, religionen. Allt!

En grundpoäng hos Deleuze är att om det till exempel verkar som om skolan blivit något mer human och frihetlig i dagens Sverige, t. ex. jämfört med , säg 1800-talets tyska skola, så är det en chimär, en lögn man gått på. Det är precis lika illa i båda fallen, eller kanske till och med värre nu. I det Tyska 1800-talet hycklade man i alla fall inte med förtrycket.

Att detta är en historieteori som är fullkomligt värdelös, eftersom den inte kan falsifieras, är inget som bekymmrar vissa bloggare, som tycker detta är höjden av vishet. Och det är klart att det underlättar för Bloggare Björn att allt är kritiserbart, utan att man varken behöver, eller ens kan, formulera något positivt alternativ.

Avskaffa allt, så blir allt bra! Wohoo!

torsdag 11 december 2008

Kungligt negativistpris


Dalademokraten meddelade igår att Kungliga Musikaliska Akademien gett 2008 års jazzpris till "röstkonstnären" Sofia Jernberg. Priset på 100.000kr får hon för "ett nyskapande och kompromisslöst konstnärskap. En orädd musiker som [...] bryter ny mark i området mellan jazz och konstmusik".

Juryn har uppenbarligen pluggat på bra i negativismens lilla röda för att få till så lite substans som möjligt i en motivering.

Studerar man vidare på Akademiens hemsida vilka som fått priser finns det många fina motiveringar, men det är väl kanske ett tecken i tiden att pedagogerna lovordas i negativistisk riktning? Se själva vad som premieras:

"Under lång tid har Stein Gloppestad omsatt sin nyfikenhet och lust att lära sig nya saker till spännande projekt och nya verksamheter där elever tillåts växa och få nya utmaningar på sina egna villkor."

"Kjell-Åke Åsberg är en enastående pedagog som inspirerar sina elever med sin drivkraft och nyfikenhet. Finns det något nytt intressant så arbetar han för att genomföra det, alltid med bra resultat."

Nytt, nytt, nytt - så länge något är nytt verkar det bra. Det framgår aldrig varför det nya automatiskt är gott.

I övrigt skall Kungliga Musikaliska Akademien ha all heder för sitt främjande av kvalitetsmusik och sin stipendieverksamhet till klassiskt skapande, tonala musiker och komponister. Akademien behövs verkligen i samtidens allt mer tomt gestikulerande och dekadenta musikvärld.

Negativistiska julklappstips


Dagens Nyheter presenterar idag en lista på filmer deras recensenter tycker vi skall ge som julklappar. Maaret Koskinen tipsar där om en "Eric M Nilsson-box", och kan inte låta bli negativistiska lovord:

"Extrem produktivitet och nyskapande går sällan hand i hand. Såvida man inte heter Eric M Nilsson. Från början av 60-talet till dags dato har han [...] kontinuerligt flyttat fram gränserna för filmessäns sätt att tänka: Vad är språk? Vad är identitet? Finns det en värld bortom våra ställföreträdande bilder där sanningen bara stundom 'slår ned i bländverk och villfarelser'? [E]n rik produktion, där inte minst ett mediefilosofiskt ifrågasättande av (de egna) konventionerna står i fokus[...]."

onsdag 10 december 2008

Vår blogg bönhörd?


Den 17 november efterlyste denna blogg kritiker som kan formulera sig utan att använda negativistiskt idisslande eller enbart beskrivande. Kanske har vi nu blivit lite bönhörda?

Den 7 december publicerade Malin Ullgren en intressant artikeln i Dagens Nyheter som till viss del tar upp samtidens kritikerproblem. Visserligen något naiv gällande vad som skall föras fram i verk, men ändå ett rop i mörkret som är värt att uppmärksamma. Läs den!

"'Inget utrymme för olönsamma böcker' var ett rakt besked från Akademibokhandelns nya vd Ulf Lindstrand när han intervjuades av TT Spektra. Okej. Men då kanske det är dags för litteraturkritiken att vara ärlig tillbaka: vi har inget utrymme för lönsamma, dåliga. Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet."

torsdag 4 december 2008

Cronemans filmnegativism

I Dagens Nyheter 2008-11-28 kunde vi läsa Johan Cronemans recension av Karin Westerlunds film Gud, lukt och henne. Varför skall vi gå och se denna film? Croneman förklarar redan i inledningen av sin recension:

"
Det är väldigt provocerande. Och utmanande. Skulle ni händelsevis bara titta förbi biografen, helt förutsättningslöst, skulle nog de flesta av er bli lite lätt förbannade. Det är inte film som vi brukar se film - men kanske är det film som vi lite oftare borde se den? I avsaknad av linjära berättelser, utanför den vanligaste dramaturgin. Ett slags flum, helt enkelt, men i ordets bättre bemärkelse. Pretentiöst som satan, men med väldigt öppna sinnen. Inte så dumt alls."

Negativistisk syn på Robert Bly i Kyrkans tidning

Robert Bly är en poet som med traditionella verkningsmedel lyckats skapa mycket fin och stämningsfull poesi. Han mysticism och inspiration har befruktat hans poetiska värld med levnadsvisdom och bildstormande metaforer.

Ändå lyckas inte Kyrkans tidnings recensent Paulina Helgeson (i nr. 49 2008) hitta andra kvalitéer än vanliga negativistiska vomitiv när Blys diktsamling Min dom blev tusen år av glädje skall recenseras, typiskt nog med rubriken "En nyskapande ålderman":

Översättarna har säkert sagt mycket klokt i sitt förord, men det unika och nystartande är visst det viktigaste för Helgeson att föra fram. Översättarna "beskriver de senaste 14 årens dikter från Blys penna som en 'lyrisk nystart' och menar också att den är 'unik i hans karriär'. Denna nystart kan sägas börja med diktsamlingen från 1994 [...]".

"[D]e åldrande föräldrarna står för ett nytt lyriskt tilltal."

"Ytterligare nyskapande plockar Bly fram i de två diktsamlingarna från 2000-talet där han med utgångspunkt i den persiska ghazalen skapar en egen diktform."

Som att t.ex. Fröding inte redan gjort det, eller vadå? Hur som helst är det ointressant. Att finna negativistiska kvalitetsmarkörer blir i vilket fall som helst det viktigaste för Helgeson, och detta hos en poet där det borde vara som lättast att hitta positiva och meningsbyggande kvalitéer. Extra tydligt blir det när det enda som är intressant med att inspireras av ghasalen uppenbarligen är att Bly gör något "nytt" med den.

Besynnerligt.

onsdag 3 december 2008

Pascalidou knäcker negativismkoden


Att konsten kapats av en elit, medan arbetare får nöja sig med kioskroman är en bild som ibland målas upp, så t.ex. av Alexandra Pascalidou i Metro.

Konsten är full av koder, skriver hon, som arbetarbarnen inte har nycklarna till. Vad är det då för sublim upphöjdhet som undanhållits de stackars arbetarbarnen? Jo:

Konst handlar inte om att fatta fel eller rätt. Det handlar om att öppna tanken, utmana, provocera fram nya världsbilder och associationer. Att ifrågasätta gängse uppfattningar. Det är därför konsten är så viktig. Det är det sista fria rummet för oliktänkande.

Arbetarklassens frälsning hägrar om den bara inser att svarta plastsäckar är en provokation mot deras konventionella tänkande. Ja, det låter väl som bra?

Negativism på lärarhögskolan

Inte kan det väl finnas negativism på lärarhögskolan? Det måste väl ändå vara ett positivt bålverk, där kunskapens låga skall få lysa starkt över lärare och deras elever?

Nja, inte riktigt så. I den här presentationen av en avhandling ser man varför lärarhöskolan kan ses som en veritabel vulkan av negativistisk lava:

"Genom att använda motspråk, det vill säga att utmana och provocera individens själv- och omvärldsförståelse, kan vi överskrida gränser och få syn på oss själva och våra förgivettaganden säger forskaren Birgitta E. Gustafsson. Att göra det innebär samtidigt ett omprövande av tidigare kunskap, och däri ligger själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel."

Lärare som utbildas med en så gedigen forskningsgrund måste ju bara bli fantastiskt kunniga och bildade, eller?

Men säger avhandlingen ingenting om hur elever lär sig mer och bättre och på ett roligare sätt?

Nej. Citatet blir långt, men inte ens Leo Jutbring har lyckats överträffa denna negativistiska islossning:

- Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande: den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär sig mer och mer om något, men det innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat något i sin föreställning. Det andra sättet innebär att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare säkert känner till, men jag menar att det är ett område som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande. Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden. När något stöter emot den egna föreställningsvärlden kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande och gör uppror mot etablerade föreställningar - men även pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.

Och efter alla dessa omvärderingar och provokationer, vad blir då det positiva resultatet? Ja, eleven får en möjlighet att se en spegling av det egna jaget...

Det är inte svårt att se den pedagogiska mardrömmen framför sig: en helt uppeldad Gustavsson som desperat försöker provocera barnen ur sin "etablerade föreställning om sig själv", allt medan eleverna, och förhoppningsvis föräldrarna, om de visste vad som pågick, undrar varför de inte får lära sig något.

Mot slutet klämmer hon också till med en negativistisk programförklaring för hela läraryrket:

Jag tror att det är viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen, men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning. Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste man själv få stöta på motspråk – annars kommer man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation, för det är ytterst det som läraryrket handlar om.

Aj fasen, jag som trodde det gick ut på att lära elever så mycket som möjligt på ett så roligt och meningsfullt sätt som möjligt.

Odefinierat nyskapande betalar sig

Östran meddelade den 30 september att Stiftelsen Framtidens kultur går i graven - en institution som sedan 1994 skänkt en dryg miljard kronor (!!!) (som tagits från de upplösta svenska löntagarfonderna), till "nyskapande kulturprojekt".

Eva Swartz, ordförande, säger att de som kommer att drabbas hårdast är "framför allt de som har nya idéer".

Men vad är då "nya idéer"? Stadgarna preciserar sig inte, men mantrat "nyskapande" återkommer gång på gång:

Stadgar: "2. Stiftelsen skall tillgodose sitt syfte genom att under minst tio år ge ekonomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt."

Riktlinjer: "Stiftelsen prioriterar konstnärligt och kulturellt nyskapande projekt."

"Stiftelsen prioriterar stöd till konst- och kulturlivets utvecklings- och förnyelsearbete samt förnyelse av kulturinstitutioner och kulturorganisationer."

Vari ligger denna förnyelse? Vilken kvalitet ligger inbäddad i begreppen förnyelse och nyskapande? Och vilka institutioner och kulturella linjer anses då vara statiska och oföränderliga - och därmed inte värda en miljard statliga kronor? Det vill jag veta.

tisdag 2 december 2008

En språkmaterialistisk säl


Borlänge tidnings Jessica Dalman ( 2008-10-08) älskar nonsens; varför? Jo, hon har sett Kalle Haglunds och Markus Jägerstedts språkmaterialistiska show "Lätt autistiska särintressen".

Vad är då detta? Jo, det är en "blandning av techno, yoga och dikt [som] är helt oemotståndlig" får vi veta. Vi får också veta att det är publiktomt. Vari består då detta oemotståndliga som inte lockar en publik?:

"[A]tt säga vad deras föreställning handlar om är omöjligt.[...] Det är nämligen alldeles obegripligt när Markus Jägerstedt drar i gång sin laptop-pop och Kalle Haglund paddlar omkring som en säl på scenen."

"Haglund är ute efter att riva alla murar, ta bort alla kategorier, allt språk som håller oss isär. Sedan vill han att vi ska mötas där, mitt i ordlösheten, och bara vara människor. [...] Att inte försöka förstå blir enda sättet att förstå."

Som att inte recensenten insett att det är språket som skiljer oss från djuren. Och att traditionslösheten hos dagens "avantgardistiska" språkmaterialister gör att de tror att deras dadaism och futurism är just "avantgarde". Men det genrebrytande, provocerande och fascinerande att en poet vill vara en säl är uppenbarligen oemotståndligt nog att locka, ja, ingen?

Kyrklig ledarnegativism


I Kyrkans tidning nummer 46 2008 för ett antal präster och en förskolechef fram vad det är för biskopar som de tycker bör leda kyrkan i Sverige. Och ja, de vill ha biskopar med följande kvalitéer, ty de "behöver en ny syn på ledarskap i kyrkan":

"Vi behöver ledare som
kan entusiasmera, utmana, provocera", det "krävs en större mångfald och nytänkande bland tänkbara kommande biskopar"! "Nya namn! Andra kompetenser! Öppna kyrkan för influenser och andra erfarenheter än den strikt kyrkliga!".

Det viktigaste är dock att de kommande biskoparna som skall frälsa kyrkan "våga[r] tänka utanför de traditionella kyrkliga ramarna"!

... halleluja?

Slentriannegativism i SvD

Den 12/9 2008 presenterade Paulina Helgeson tre kortrecensioner i Svenska Dagbladet: Inger Edelfeldts Namnbrunnen, Helene Rådbergs Det gula rummets små terapistycken och Stefan Ingvarssons Bögjävlar.

Det börjar bra; Edelfeldts bok presenteras konstruktivt. Boken har t.ex. "hög förtrollningsfaktor, både bildligt och bokstavligt", men Helgeson tar ut sig, och de två kvarvarande böckerna presenteras negativistiskt: "Delvis utmanande" blir Rådbergs bok, som använder "kön, klass och maktstrukturer" som "bärande balkar" (!?).

När vi kommer fram till Ingvarssons bok så förstår vi det förra inlägget på denna blogg som tog upp en text av just Ingvarsson. Hans bok behandlar nämligen "fem arga, bittra och gnälliga bögar tar verbalt strypgrepp på den svenska homonormativiteten". Den skall visst vara "[p]rovocerande och intressant".

Tack för upplysningen, Helgeson.

Queer kultur AB

Aftonbladets Stefan Ingvarsson konstaterade 2008-08-05 i nämnda tidning att det är bra att Europride 2008 gav mer plats åt "konst, litteratur och konst", och självfallet är det så: "Just för att assimileringen går framåt är behovet av nya berättelser och bilder som skildrar våra erfarenheter och vår identitet skriande."

Allt gott så långt - Ingvarssons felslut kommer i slutet av artikeln, där han väljer det lättaste av vägar för att förklara hur god kultur skall vara:

"I någon bemärkelse är nämligen all riktigt intressant kultur queer - det vill säga normbrytande, ifrågasättande och omvälvande. [...] Det behövs ett nytänkande och en kulturpolitik som lyfter fram våra historier."

Självfallet är det sorgligt att hbt-personer fortfarande inte kan nå förståelse i vårt samhälle, men hur skall queerkulturen/hbt-samhället kunna assimileras och förstås om den omfamnar queerteroem och negativism och ständigt måste provocera, ifrågasätta och vara omvälvande? Detta är grundproblemet för queerteoretiker och galna feminister: deras självbild är att vara normbrytande, ifrågasättande och omvälvande - ständigt - alltid. Det är sorgligt. Det finns inte utrymme för förståelse, sans, samtal och lugn - då försvinner den grund som hela idékomplexet vilar på. Hela identiteten bygger nämligen på att vara utanför och hotas så fort "de vanliga" (heterosexuella tråkiga medelsvenssons) inte längre oroas, höjer på ögonbrynen eller upprörs av hbt-grupper.

Det hela får mig att tänka på den fiktiva Little Britain-bögen Daffyd som bor i den walesiska byn Llanddewi Brefi. Daffyds hela identitet vilar på att han är byns ende bög, något han ofta, gärna och klagande berättar för alla. Vad vi som tittare förstår är att byn omfamnar honom som vem som helst och dessutom har flertalet bögar; men eftersom Daffyds livsprojekt är att vara Unik, Utanför och Oförstådd blir han självklart ständigt rosenrasande, upprörd och stött så fort verkligheten knackar på dörren.

måndag 1 december 2008

Negativismundersökning i SvD?


I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet kan man se ovanstående ruta som får åtminstone undertecknad att småfnissa. Vid en första anblick kan man få för sig att det är en undersökning riktad till kulturkritiker och -journalister.

Så roligt var det tyvärr inte. Undersökningen är från "Idag - Känn dig själv": en artikel om "Borderline personlighetsstörning".

Tunedals slentriannegativism

I Aftonbladet presenterar Jenny Tunedal 081129 konstutställningen VALIE EXPORT: en "laddad lek med kvinnorollerna". Den handlar om genus, queer, onani, snusk och kött... Kan vi kanske vänta oss lite helgmysig negativism?

Jajjemen...

"Pergament är torkad hud, alltså är kroppen en bok. Och på den skriver makten sina berättelser: om över- och underordning, om norm och avvikelse."

En tatuering blir "en markering av den gräns mellan socialt och privat som kanske inte finns, mer än som en spricka vi bär inom oss."

Och det blir värre:

"I fyrtio år har VALIE EXPORT utmanat, omdefinierat, lekt med och utsatt sig för vad det innebär att vara kvinna i den här världsordningen[...]".

VALIE EXPORT liknar "Smärt- och skämtkonstnärer vars intellektuella och fysiska arbete kan kallas våldsamt motstånd. Det handlar inte om att vara konstruktiv, eller ens särskilt nyanserad. Inte om att dölja eller läka, utan om att slita sönder."

Huvudet på spiken. Tunedal smyger inte med sin negativism, eller fascination för negativism - hon har ett uttalat program där negativism, sönderslitande och dekonstruktion innebär kvalitet. Kanske är det bättre när det blir så här uttalat; när negativismen inte blir en dold agenda, eller ännu värre: när negativismen smugit sig in i kulturjournalistiken helt utan att recensenten/skribenten ens reflekterat över vad det innebär att använda sig av negativistiska argument. Eller är det kanske just där Tunedal placerar sig? I slentriannegativismens diktatur? Kanske skulle vi skicka henne ett exemplar av Kritik av den negativa uppbyggligheten?

lördag 29 november 2008

Plusordet räddar DN-kritikern

Helena Lindblad ska i detta klipp från DN kultur förklara vad som är bra med Ruben Östlunds film De ofrivilliga.

"Den är bra", säger hon. "Årets bästa svenska film". Vad är det då som är så bra, frågar reportern?

Jo, säger Lindblad, med ett friskt flöde av negationer, den har ingen historia, inga kända skådespelare och den handlar om ganska jobbiga saker. Det som är häftigt är att den är helt nyskapande.

Filmen innehåller parallella berättelser som inte knyts samman, och handlar om grupptryck, får man vidare veta. Man känner igen sig i den. Men någon mer förklaring till att den skulle vara årets bästa svenska film får man inte mer än att den är nyskapande.

Negationskritik i kubik från DN's filmredaktör. Ett enda negativitisk plusord räcker tydligen för att avge sin kritik på sveriges största kulturredaktion.

Till DN's försvar ska det sägas att den här recensionen har något mer substans.

fredag 28 november 2008

Negativismens grundtroper

I den här artikeln i Aftonbladet hävdas som så ofta annars att något fantastiskt nytt skall välla fram inom kort. Om vi hittar på nya ord och förkastar alla gamla, så kommer vi äntligen att slippa bördan av några tusen års civilisation och kan äntligen få vara oss själva.

Nytt hopp kommer sig av att recensenten läst nya numret av Glänta, och där funnit en encyklopedi över framtidens otänkta tankar. Jag gillar hela projektet, ungefär som jag gillar Borges. Recensenten känner jag dock bara tvivel inför.

Så här skriver han "Resultatet är definitionen av fantastiskt: nyskapande, dumsmart och helt roligt."

Fantastiskt lika med nyskapande är ju lätt att avslöja som en negativistisk trop, som inte är mer att orda om. Dumsmart får väl anses som själva definitionen av nonsen, eller helt enkelt allmän standard för den här typen av kulturjournalistisk "vishet", som blivit så vanlig i våra rikstidningar. Att rolig följer på kvalitetsredovisningen är mer intressant. För varför, frågar jag mig, anses allt som är nytt automatiskt vara fantastiskt? Som varelser vill vi visserligen vidga våra vyer, och detta är alltid människans utmaning. Men i detta roligt anar man ytlighetens kärna som kommer till uttryck i negativismen. En TV-skadad, kapitalistisk-individualistisk underhållningsfeber. Allt som är lite roligt och nytt, vad som helst bara jag blir ständigt stimulerad, underhållen, ryckt ur den tristess som min arbetsskygghet och materialistiska slentrianåskådning försatt mig i. Det ska vara roligt, och nytt.

måndag 24 november 2008

Negativism ända upp i statens kulturråd

Kulturrådets sakkunniga, bland andra Tomas Forser, Mats Hjelm, Joakim Milder och Maria Lantz, den sistnämnda från Kungliga Konsthögskolan, har skrivit debattartikel i DN, där de försöker försvara att staten finansierar konstsektorn i samhället. Initiativet är för all del lovvärt, då skattesystemet i vårt land gett en tradition där mecenatskap kommit helt i skymundan.

Vad har man då att anföra till konstens försvar? Varför är konsten värd att plöja ned skattepengar i? Jo hör och häpna:

"Konstens samhällsfunktion bär däremot på en visionär och kritisk kraft som ska kunna störa och överraska den breda rörelsen. Den omprövar och föreslår nya synsätt, positioner och maktrelationer inom kulturen."


OK, här anar man att mer ren negativism finns att hämta, trots att vi nu rör oss hos den absoluta makteliten i svenskt konstliv. Och se:

"Och just så menar vi att konstnärer kan ses: de som både sinnligt och intellektuellt spejar mot det som vi bara anar, de som lyckas med att iaktta och beskriva vart vi är på väg på ett sätt som ifrågasätter och bryter det etablerade sättet att se på samtiden."

Men om statens kulturråd ska motivera konsten måste de väl ändå kunna kläcka ur sig något om vad konsten kan vara bra för. Och något om vilken kvalitet den konst man vill betala statligt för bör ha. Och det har man också:

Den mest komplexa frågan, som tar mycket diskussionstid i vårt arbete, är riktlinjen konstnärlig kvalitet. Detta handlar om kontinuerliga diskussioner och omförhandlingar. Vi bedömer innehållet, vad som görs och utforskas. Kvalitet eller verkshöjd handlar om den drivna kunskapen i kombination med att tänka annorlunda och nytt. Det är viktigt att möjliggöra en mångfald av konstnärliga uttryck och i mångfalden kan det uppstå en gnista som synliggör en ny och oväntad väg.

Ja, mer skrämmande i sin ytliga tomhet blir väl inte ett negativistiskt konstetablissemang i ett land? "Tänka nytt" är verkligen det enda man kan komma fram med. Men detta är ju ett helt och hållet värdelöst argument, som man kan använda för att motivera värdet av allt från barnpornografi till TV-shopprylar med. "Kolla detta är ny barnporr. Å, så bra! Kolla detta är en ny tomato-wizard" Å, så bra."

Vidare jämför man statens satsningar i konst med finansieringen av forskning. Men forskningen kan ju ange olika positiva värden som man vill uppnå; bättre mediciner, bättre kunskap om feudalismen, bättre vattenkraft i tredje världen. Där duger det (än så länge)inte med att säga att man kommer med något nytt, oavsett kvalitet eller inriktning.

Inte konstigt att kulturrådet måste skriva artiklar av det här slaget för att försöka övertyga om sin egen nödvändighet.

fredag 21 november 2008

Neodadaistisk Disneykonst i Borås m.m.


Borås gläder sig enligt Borås Tidning åt den hiskliga jättestaty av Pinocchio som nu står i centrum. Man kan ju först och främst fråga sig vad Pinocchio har att göra i Borås, och den tämligen långsökta förklaringen hittar man snabbast på Wikipedia: "Det var en svensk konstnär, Gustaf Tenggren från Magra norr om Borås, som utformade Disneyfiguren Pinocchio på 1930-talet, efter den italienska sagan."

Recensenten Rolf Haglund vältrar sig i negativism för att försöka föra fram den amerikanske neodadaisten Jim Dines Disneyverk, samt andra skulpturer i Borås:

"Jim Dine är en av vår tids djupast klassiskt bildade konstnärer och gör inget av en slump. Att få hans mest provocerande verk till Borås ska vi förstås vara tacksamma för."

Ja, förstås ska vi det? Varför? Jo:

"Dines ämnesval bör nog uppfattas som en bredsida mot politiken och kulturen i stort, en mångtydig påminnelse om individens utsatthet och priset för strävan efter mognad och bildning, allt lika allmängiltigt. Dines provokation är av globala mått. Inte bara storleken utmanar klassiska ideal utan också den polykroma gestaltningen, färgernas gråväderskänsla. Nu när vi sett det färdiga verket inser vi dess värde, redan i det ögonblick täckelsen föll faktiskt. Kraften och energin i Pinocchios marsch utåt Allégatan (det är från den gatan skulpturen ska upplevas), de oseende ögonen och ansiktsuttryckets hjälplöshet, som väcker vår medkänsla, allt grep från första början tag i oss. Kulturchef Elisabeth Lundgren konstaterade redan före avtäckningen att nånting nytt nu börjar i Borås."

Ja, det låter ju högst orimligt - men det är ju skönt att recensenten/experten förklarar detta för oss vanliga dödliga. Allt nytt måste ju by default vara bra, eller?

Recensenten fortsätter med att förklara att nu köps det in fler skulpturer för att metropolen Borås skall synas på konstkartan. Bland de verk som köpts in märks följande:

"
Marianne Lindberg de Geers charmiga bronskanin
[...] [och] [...] paret Bigert&Bergströms hyllning till stans textiltradition i målade stålrör vid Resecentret."

När en staty som är realistiskt utförd ( Sean Henrys ”Catafalque”) kommer på tal hostar recensenten till: "Den närmast socialrealistiska figuren med väldiga jobbarhänder och -fötter har intagit sin celebra plats i fulländad ro med blickarna upp i rymden. Jag gillar poesin i hyllningen till en jobbarstad men kan ännu inte riktigt smälta superrealismen."

"[U]nder bron vid 'Ute' in i Stadsparken, hänger en kajakliknande järnskulptur av göteborgaren Kent Karlsson, men än märkligare av densamme är de åtta kyrkomodeller, dock utan både dörrar och fönster, som kan beskådas i Carolikyrkan.
[...]. Mest provokativ är kanske den 'negativa' svarta kyrka under den vita som sträcker sig ned i underjorden."

"Anders Hammarstrands säreget poetiska verk på Ålgården, 'Kvinna gör atavistisk odyssé innan tidens slut', tänder mig likaså på alla cylindrar med outtömliga konsthistoriska associationer (särskilt egyptiska), i sin galna lek med dadaismens formelement och fantasier med inte minst apokalyptiska dimensioner."


"Olle Brandqvist har gjort en inte mindre prestation när han i vår egen landskapssten, svart diabas (visserligen från Skåne), med helt ny lekfullhet och lätthet skapat sin 'Nöjde boråsare', som vanligt i 'outgrundlig asymmetri' i ansiktsformen men ändå med en nästan lycklig humor som bryter av mot hans annars dramatiskt uttrycksfulla stenporträtt."


Recensenten avslutar:

"Måtte åtminstone några av de djärva planerna förverkligas, då har sannerligen en ny tid inletts i konst-Borås."

Man kan visserligen uppskatta att många av de uppradade konstverken söker i det förflutna efter inspiration, men det är sorgligt att postmodernismens "ironi" och "galna lekfullhet", samt kravet på provokation och avantgardism fullkomligt raderar de allvarliga och seriösa dimensionerna. Suck och åter suck.

onsdag 19 november 2008

Kyrkligt självmord med negativistisk prägel

Svenska Dagbladets Jenny Leonardz har idag skrivit en deskriptiv och intetsägande artikel om hur S:t Jacobs kyrka i Stockholm bjudit in konstfackselever för att i kyrkan hjälpa den "samtida konsten [...] att tala med människor". Nåväl. Följande axplock är väl nog för att förstå hur det hela har "tänkts" fram:

"Och pang i kyrkan. För utöver verkets [en neonskylt med ordet Pang upphängd i kyrktornet] innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande. För domprost Åke Bonnier [...] handlar det om brottning, om att gå i kamp med icke-självklara bilder och föreställningar."

Den krigiske prosten förklarar varför han vill kämpa: "–Så kan den som tar upp kampen få något med sig. Eller komma fram till att det var 'inget för mig'."

Totalrelativism. I kyrkan!

I övrigt sker följande i det helgade rummet: "Vedhuggning pågår! Det väsnas och sprätter, tvärt­emot den tystnad vi oftast är rädda att bryta."

"Och framme vid altarringen står en brokig samling figurer – störande, udda, ofärdiga."

En konstnär, som dock inte fick genomföra sitt verk, "ville byta hudfärg på Kristusgestalten på altartuppsättningen. Skulpturens hudpartier skulle täckas av ett tunt lager svartfärgad papier-maché."

Artikelförfattaren förklarar, utan att problematisera huruvida konst enbart bör provocera: "Att samtida bildkonst kan provocera särskilt i kyrkliga sammanhang vet vi. När fotoutställningen Ecce homo invigdes 1998 sa det inte bara pang, det blev en riktig smäll. Allt sedan dess har många församlingar har fortsatt att låta konstnärer umana [sic!] besökarna."

"Men provokation är inte syftet. Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet."

"Åke Bonnier försvarar konstnärernas uppdrag. –Det är oerhört viktigt att kyrkan inte enbart blir en historisk eller ceremoniell institution. Kyrkans budskap är livstolkande och livsbärande, säger han. Vi är så ordtrötta, konsten kan nå till det som vi inte kan sätta ord på."

Vad inte Bonnier och Hasselberg tänker på när de bjuder in oväsen, negativism och elände i kyrkan, förutom det självklara vanhelgandet av kyrkorummet, är att han på så sätt speglar det omkringliggande, många gånger livsförnekande och ickeandliga, moderna samhället - med argumentet att locka nya besökare. Genom att göra det tar han bort kyrkans helighet, det som gör kyrkan till något annat än rummet utanför kyrkan. Kyrkan blir helt ointressant som kyrka utan historia och ceremonier. Och varför finns det ett egenvärde i att provocera medelst kyrkorummet?

Går jag för långt om jag säger att Bonnier och Hasselberg inverterar kyrkan, gör Satan en tjänst, för att använda religiösa begrepp?

måndag 17 november 2008

Positivt formulerad kritik efterlyses

Ett rop ut i mörkret!

Vem kan hitta en nutida kritisk artikel om ett konstnärligt verk, där kritikern huvudsakligen lyfter fram positiva värden med verket?

Följande formler verkar dominera dagens kritik:

1) Beskrivning av några olika verk. Den här artikeln ur sydsvenskan är ett exempel på detta.

2) Beskrivning av några olika verk, samt några negativistiska floskler. Det finns många exempel på sådant här på bloggen.

Frågan är om det finns någon kritiker kvar, som skriver artiklar i t.ex. dagspressen, som faktiskt kan lyfta fram positiva värden i ett verk. Och som kan göra det bättre än de flesta andra.

Tävling härmed utlyst. Fina priser utlovas.

fredag 14 november 2008

Negativistisk orgie om design

Jag kom över den här lilla artikeln om designern Hanna Ljungström skriven av rekordnegativisten Leo Gullbring. Jag var nämligen intresserad av en kunnig persons analys av vad som är så bra med Ljungströms verk.

Överraskande nog blev jag i stället upplyst om följande:

Hanna Ljungström kallar sitt projekt för ID, ett utforskande av identitetsskapande. Och därmed ger hon med vårens utställning på Smålands Museum i Växjö återigen röst åt de som gör uppror mot designvärldens etablerade normer.

Här bara måste ju komma mer... Jodå:

Genreöverskridande är ett mål i sig, att upplösa de traditionella gränserna mellan konst, hantverk och design. Utbildad på Glasskolan i Orrefors och framförallt på Glas- og Keramikskolen i Nexö på Bornholm söker hon sin egen väg.

Sedan brakar det loss i en svåröverträffad negativistisk orgie:

Vad händer med idealen när de tydligt formgivna tingen lämnar sitt tidigare sammanhang, och rent av stöps om till solitära konstföremål? Följer alla förväntningar och fördomar med? Eller föds något helt nytt? Idag konstruerar vi i betydligt större utsträckning än tidigare vårt jags omgivning med sinsemellan olika objekt. Samlandet och kombinerandet i sig blir nästan viktigare än tingen själva. Och här finns ett ifrågasättande av vad funktion egentligen är som öppnar upp för nya synsätt. Men sedan är förstås frågan vilken som är Hannas egen poesi efter att hon vridit, vänt och omstöpt det gamla.

Vad som var bra med allt detta nya? Vet inte. Det visste inte Gullbring heller. Men eftersom allt gammalt är dåligt så bara måste ju detta vara något exeptionellt!

Och nu när så många tusentals konstnärer "öppnat upp för nya synsätt" varför kan inget komma med ett sådant snart? Nej just ja, att överskrida gränserna var ju ett mål i sig.

Förövrigt har även professor Jonas Rådberg retat upp sig på Gullbrings negativism, men då gällde det annat.

Saxat från Kanal 5

I Kanal 5 kan vi se hur berömd man kan bli genom att framstå som kontroversiell och nyskapande:

"Tom Dixon är självupplärd designer som började med att göra svetsade stolar. År 1985 startade designfirman Cappellini producera hans stolar ”S chair” och ”Bird Lounger”, som i det närmaste blivit moderna klassiker. Sedan dess har han fortsatt att skapa kontroversiella och nyskapande möbler som nu visas på permanenta utställningar över hela välden. Bland annat visas hans verk i London på Victoria and Albert Museum; i Paris på Musée des Arts Décoratifs, Palais du Louvre och Centre Pompidou; i Basel på Vitra Chair Museum; i New York på Museum of Moderna Art och Brooklyn Museum och i Tokyo på Museum of Modern Art." (min fetstil.).

Det enda konkreta rörande kvaliteten på möblerna verkar vara att Alex och Katrin Schulman har "en lampa designad av Tom Dixon i sin hall som de båda älskade. Det var en klotformad kopparfärgad taklampa som heter Copper Shade".

Tricky på Berns

Berns salonger gör reklam för "popikonen" Tricky, och där får vi bland annat veta att han, efter att ha varit med i "Massive attack, ett av pophistoriens mest konstnärliga och banbrytande band genom tiderna" nu "turnerar [...] med sin bästa skiva på tretton år! Han är fortfarande lika nyskapande och kontroversiell som någonsin och kommer garanterat kasta sin fantastiska kombination av smutsig hiphop, punk, reggae och pop rakt i ansiktet på oss."

Låter det mysigt?

"För att ge de stereotypa könsrollerna en känga ska vi inte bli överraskade om han trippar in i bröllopsklänning och stilettklackar medan han viskar fram sina mörka rhymes."

Men... Oj vad banbrytande och kontroversiellt. Och vi lär ju inte bli överraskade heller. Ständigt dessa försök till att chockera. Ett bra exempel på avantgardismens tomma gester och trötta mimik.

"Kontroversiell och mötesrik mässa"

Under rubriken "Kontroversiell och mötesrik mässa" lockar Kristianstadsbladets kritiker med en multikulturell happening i en kyrka. Och det låter ju intressant:

"Egna körerna Trekvart och ungdomskören ConAnima, ett gäng inlånade sångherrar och en gossopran får sällskap av en böneutropande imam från Kristianstads muslimska församling. En kammarversion av Kristianstads symfoniker ställer upp med stråkar, slagverk och en blåsensemble."

Om det är ett lyckat evenemang eller ej framgår inte, däremot får vi ett fint exempel på negativistiska argument:

"Ulrika Faijermo har suttit och filat på 'The armed man' i ett och ett halvt år. Hon beskriver verket som 'väldigt gränsöverskridande': i åldersspridningen på de medverkande, mellan olika religioner och musikstilar.

- Det är helt klart musikaliskt nyskapande, och inte helt okontroversiellt."

Vi skall alltså gå dit för att det är nyskapande och "inte helt okontroversiellt". Jag som ville veta om det var bra.

torsdag 13 november 2008

Parodisk negativism i diskursanalys

På högskolorna har kunskapsproduktionen kraftigt minskat inom samhälle och humaniora. De flesta sköna lirare tycker det är mer gött att få ut CSN-finansierad smet genom lite härlig ideologiproduktion, än genom att faktisk anstränga sig med tråkig och jobbig forskning.

"Diskursanalys" kallar man en variant av negativistisk lättja på högskolorna runt om i Sverige. Det är ett utomordentligt verktyg för den som vill klä sina politiska åsikter i högskolemässig språkdräkt. Hur verkligheten är spelar här ingen roll, diskursanalytikern har alltid rätt i alla fall. För den som "kritiserar och utmanar gängse normer" måste ju ha rätt, eller hur? Intressant nog har jag aldrig hittat någon diskursanalytiker som riktat sitt kritiska sökljus mot sin egen diskurs.

I den här uppsatsen av Ylva Hagervall & Malin Lewenhaupt från sociologen i Umeå finns riktigt roliga pekoral. "Forskarna" frågar några anställda på universitetet vad de tycker om mångfaldsarbete och respondenterna envisas med att svara bla. på följande vis:

”Det är väl bra att man får en ökad bredd och möjligheter framförallt för människor från olika håll […]

”Jag tror att det är jättepositivt att man fokuserar på ett sånt här projekt men… Men(skrattar) det är i huvudsak positivt”


och

”Jag är ju positiv till att vi blandas (skrattar). Att vi finns överallt oavsett kön, etnicitet… Det kan aldrig vara så att säga något större fel”


Man ser hur tankarna spinner hos de negativistiska studenterna. Aj då, detta var ju positiva uttryck. Hmm, hur ska vi göra nu då? Det blev plötsligt jättesvårt att vara kritisk rebell när det mäktiga, rasistiska, vita, västerländska maktetablissemanget på universitetet hade precis samma åsikter som vi ville framhäva genom vår "forskning".

Simsalabim! Diskursanalysen räddar dagen (och betyget) respondenterna menar alls inte vad de säger! Så här analyserar negativisterna:

"'Det är väl bra […].' Detta visar att talaren har en mindre grad av instämmande i den uttryckta satsen, respondenten tvekar alltså i sitt påstående. I citat 2 säger respondenten: 'Jag tror att det [projektet] är jättepositivt […] men […]' I citat 3 säger en annan respondent 'Det [att blandas] kan aldrig vara så att säga något större fel.'

Detta kan uttrycka att respondenterna vet att mångfald är ett slags ideal att eftersträva men i sättet de talar inte är övertygade om att det verkligen är bra."
och "...diskursen avslöjar att bilden av mångfald som något självklart positivt inte är riktigt förankrad hos respondenterna."

Där ser man vilka vidriga, vita, västerländska, rasister respondenterna innerst inne var, och falska och förljugna till på köpet! Att bara understå sig att använda "men" och "väl" när man talar om mångfald. Och att vara glad och skratta. Skäms!

Och plötslig förvandlades uppsatsförfattarna till motsatsen till all denna ondska. Gött!

Polly - negativismteater

Polly är uppenbarligen en festival som uttryckligen funnit sin mening genom att "utmana normer och strukturer":

"POLLY presenterar svensk, nordisk och europeisk samtida dans som ifrågasätter, problematiserar, undersöker och förhåller sig aktivt till festivalens tematik. POLLY har bjudit in koreografer, teoretiker och publik för att genom verk, föreläsningar och öppna samtal ifrågasätta normer och strukturer och synliggöra identitet och kropp som processer istället för fasta tillstånd."

Håll i er nu. Det blir mer negativism nedan där de olika koreograferna presenteras:

Habib får sin storhet genom att arbeta med "identitet, religiösa och kulturella möten och individens frihet i relation till en förtryckande struktur. I sökandet efter ny former för sina verk har Mia Habibs föreställningar spelats i andra kontexter än det traditionella scenrummet."

Gambier "behandlar [...] det sceniska framträdandet som en konstruktion. Hon ifrågasätter verkligheten på scen och hittar vägar att synliggöra stagnerade former av representation med avsikt att initiera ett behov och en nyfikenhet för förändringar i teatrala presentationer. Med fysiska uttryck och text guidar hon åskådaren till en värld där lögnen är sann och fakta oviktigt. Confessions handlar om teatern som lögn och om mötet mellan aktören, publiken och scenen som separerar dem."

Sellén "medverkar [...] med sitt senaste verk Kung Kristina, som hade premiär tidigare i år och som skapades för mellanstadiet. Föreställningen ingår i Malin Hellkvist Selléns queerfeministiska koreografiserie never ending fight som producerar queerfeministiska verk med utgångspunkten att verken kropp, kön, sexualitet, identitet eller rörelse/dans är statiska tillstånd utan ständigt pågående processer. Kung Kristina är ett om kärlek och identitet som utmanar heteronormen. En föreställning som både ifrågasatts och hyllats för sin tematik och målgrupp."

Detta projekt är ingen liten extrem obskyr sak, som man kan tro, utan genomförs i "med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Västra Götalandsregionen, Framtidens Kultur och Göteborgs Stad"!

Vojne, vojne.

New urbanism-kritik med negativistiska förtecken

2004 debatterades det i DN om New urbanism, i korthet en arkitektidé som bygger på att den fungerande och organiskt framvuxna traditionella stadsplaneringen, med fristående hus och förmoderna gatunät, lämpar sig bättre än de moderna miljonprojektens livsförnekande miljöer att leva och verka i. Jakriborg utanför Lund är ett svenskt exempel. Wikipedia nämner att "[s]tilens försvarare kan exempelvis poängtera att det som hämtats från tidigare generationers stadsbyggnad är beprövade lösningar, och att vår erfarenhet av modernism och funktionalism visar att det nytänkta ofta får oförutsedda nackdelar."

Det hela låter klokt och förståndigt. Det tycker emellertid inte Karin Bradley, Ola Broms Wessel och Moa Tunström i DN, och använder förstås negativistiska argument.

"Inom samtida litteratur, konst och arkitektur pågår försök att dekonstruera och ifrågasätta etablerade föreställningar om vad som skulle vara naturligt och onaturligt, centrum och periferi och så vidare. På så vis ges plats och röster åt marginaliserade perspektiv - en grundbult i ett jämställt och mångkulturellt samhälle. Nyurbanisterna gör precis tvärtom."

Aha! Man skall visst ifrågasätta och dekonstruera, men inte när det rör Broms, Wessel och Tunströms normer. Visst är det lustigt att postmodernister eller queerteoretiker tvångsmässigt dekonstruerar och ifrågasätter allt runtomkring sig själva, men absolut inte den gungfly de själva står på.

Med fördel kan man läsa Peter Elmlunds svar i DN.

Negativism i studieförbunden

Att formulera något positivt och sedan hålla fast vid det, är något som verkar bli allt svårare för människor. Men hur många etablerade sanningar och normer finns det? Är de inte snart alla genomtröskade i negativismens kvarnar? Och vad ska man göra när det är slut på positiva projekt? Köra en vända till?

Även ett av studieförbunden har nu gett upp sina kunskapsideal:

- Vi vill ifrågasätta etablerade sanningar och normer. Det är en av den fria folkbildningens viktigaste uppgifter, säger Lars Häger, chef för Studiefrämjandet i Uppsala.

Så skönt det måste vara att nu stå på frihetens sida mot det massiva förtrycket som kommer från, de märkligt odefinierade, etablerade sanningarna och normerna. Och att en "etablerad sanning" begreppsmässigt betyder att den är sann, verkar inte bekymra denna rebell.

Sara Granath och negativismens diktatur

Svenska Dagbladet fortsätter med negativistiska infall, nu senast Sara Granath som i en recension av pjäsen "Den stora skrivboken" blir missnöjd. Varför?

"Som experiment i sceniskt berättande är Den stora skrivboken i själva verket rätt konventionellt. Där hade jag för höga förväntningar.

Men experiment behövs för att lära sig och gå vidare. Och det är jag övertygad om att Mathias Olsson kommer att göra."

onsdag 12 november 2008

Kvinnliga negativismmonster

Åsa Jungnelius nya konstutställning om "monsterfittor" i glas presenteras i dag i Svenska Dagbladet. Kan vi vänta oss negativism? Jajjemen:

"[D]et här projektet hamnar utanför de traditionella ramarna, berättar Åsa Jungnelius."

"Ja, visst är det spännande. Konsthantverket har fått ett uppsving och frigjort sig från funktionstänkandet, nu väntar vi alla med spänning på ännu en mot­reaktion."

"Jag gillar att arbeta i produktion, men vore det inte för mina utställningar och limiterade serier där jag kan tänja på gränserna och utveckla mitt konstnärliga språk, hade jag tröttnat för länge sedan."

Som tur är pekar artikelförfattaren Erica Treijs på det politiskt korrekta att idag vara avantgardistisk samt avantgardets allt mer tomma gester:

"I det postmoderna samhället är också undersökande och konceptuell konst sedan länge legio, och 2008 är året då boken Pittstim utmanar föregångaren Fittstim och ingående diskuterar dem [sic!] moderna mansbilden."

Och avslutar med frågan:

"Är då inte din Monsterfitta helt enkelt politiskt korrekt anno 2008?"


Jungnelius är emellertid fast i de avantgardistiska tankenäten:

"[V]isst är Monsterfittan pk, gärna för mig eftersom det är då man kan få gehör. Kommer man för tidigt lyssnar ingen, men träffar man tidsmässigt rätt kan man slå på stora trumman."

Vad hände med de eviga värdena? Kom ihåg: Det bästa sättet att dölja att man inte har smak är att alltid följa det senaste modet.

måndag 10 november 2008

Pål Hollenders oetiska stiftelse

Med intresse läste jag idag om Pål Hollenders "konstprojekt" "Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter"...

Malmö stads hemsida kan man vidare läsa att "[s]tiftelsens fondmedel bygger på en aktieportfölj med aktier som både vid upphandlingen och vid framtida omplaceringar klassificeras som oetiska. Det är bl.a. aktier i vapen- och porrindustrin. Konstverket visas vart 5:e år, under två till tre veckor, då det är möjligt för konstmuseets besökare att ansöka om medel från stiftelsen och utdelning sker på utställningens sista dag."... Ok. Ännu ett postmodernt politiskt "konstverk" som alltså skall få besökarna att bli medaktörer, delaktiga i konstverket.

Ointressant by default, visst, men det som ändå tar priset, och som gör att utställningen platsar på denna blogg, är hur Hollender presenteras. Malmö stad presenterar Hollender genom att konstatera att han är "kontroversiell" och därmed "intressant". Punkt. Svenska Dagbladet skriver vidare: "I två veckors tid har besökarna på Malmö konstmuseum kunnat ta del av verket, som rent fysiskt består av bland annat glaslådor där stipendieansökningarna visas." Ansökningar som i sig då skall vara provocerande eftersom pengarna placerats i "­vapen, alkohol, tobak, spel och porr."

Kanske är det dags att starta en verklig fond eller stipendium för oss som verkligen blir etiskt och/eller estetiskt kränkta i dagens trams- och äckelkonstvärld av ovan nämnda typ? Skänk pengarna till konstskolor som utbildar målare i klassiskt figurativt måleri, poeter som använder traditionella verkningsmedel för att säga något om dåtid, samtid och framtid och tänkare som vågar sätta tänderna i begreppen "konst" och "skönhet"? Eller varför inte skänka en slant till läroverk och universitet så att de vågar stå emot ideologiproducerande kvasiforskning av politisk korrekt queertyp utan att riskera straff från statligt håll?

onsdag 5 november 2008

Persmans negativism i SvD

Den 8 december 2007 presenterade Svenska Dagbladets Joanna Persman konstnären Roger Mettos utställning på Millesgården. Persman fullkomligt vältrar sig i negativistiska lovord: Mettos "färgkaskader" är en "utmaning för blicken", ja, "det är så urskillningslöst, uppskruvat och provocerande färgstarkt att man knappt tror sina ögon!" utbrister den koleriske kritikern.

Jaha, undrar man. Men vari består det fantastiska? Jo, får man vidare veta: Verkligheten upplöses - "när formspråket består av en blandning mellan det realistiska och det abstrakta raderar berättelserna sig själva".

Mhm...

Den enda räddningen i den "uppfriskande våghalsiga" måleriska idén verkar vara att man successivt kan "känna igen gällande kompositionsregler".

Tur det.

måndag 3 november 2008

Gammal negativism

Tina Eriksson-Fredriksson, dramaturg för någon festival i Umeå, uttalade sig Aftonbladet, om ett konstverk hon beställt, där Itziar Okariz ska stå upp och kissa i vita kuben på Norrlandsoperan.

Vad som är bra med det konstverket vill jag gärna veta. Som en överraskning kommer detta svar:

Det här ska få oss att tänka till om gängse normer och värderingar

och

Men visst är det här ett starkt konstverk. Annars skulle folk inte bli så upprörda.

"Gängse normer och värderingar". Att det kan vara just normgivande vad en offentliganställd dramaturg gör på en stor offentlig scen är inget som förespeglar den självutnämnda härlighetsrebellen Eriksson-Fredriksson.

Och att ett bevis på det "kraftfulla" i verket är att folk blir "upprörda". Jag omskakas verkligen i mina konventionella värderingar av det argumentet.

Men vad är bra med verket?

Carl Forsberg mot negativismen

En människa finns tydligen i Sverige som avsvurit sig negativismens sunkiga evangelium: Carl Forsberg. Så här skriver han i en debattartikel i DN:

Vi som arbetar runt tidskriften Aorta och Senter for Frie Kunster i Oslo vill därför ta åtminstone vårt eget ansvar. Vi överger härmed vår långvariga subversiva verksamhet i randen av det uppburna kulturlivet och klättrar rakt upp i elfenbenstornet. Därifrån basunerar vi ut: Det är faktiskt inte språkproblematik på papper som intresserar oss, utan den eviga utsikten över den verkliga världen. Inte konst som handlar om konst, utan konst som handlar om livet. Vi tar oss rätten att peka ut bra och dåligt, vackert och fult, intressant och sövande. Kanske kan vår nya maktposition stärka några vilsna postmoderna avantgardister som nu kan stånga sina sköra skallar mot oss, snarare än mot en odefinierbar och ständigt undanglidande borgerlighet?


Det är luft som det går att andas i.

I samma debatt höll stackars Raattamaa nästan på att kväva sig själv med obegripligheter när han skulle försöka utrycka sig positivt om något över huvud taget; det blev mest en gegga av allmänn negativistism: "Naturligtvis måste uppdraget vara att bryta mot alla kanonformer, normer och auktoriteter, medvetna och omedvetna," skrev han.

Naturligtvis.

Negativismen förför. Vem vill inte bli genusforskare?

Här finns en fantastisk värvningsaffisch för att få dig att sluta dig till en ljuvlig skara personer. Vem vill inte delta i genusforskningen som idag

uppvisar idag en
teoretisk mångfald som gör fältet
spännande och dynamiskt. Det är ett fält
som utmanar traditionella föreställningar
om forskning genom att problematisera
maktrelationer kopplade till kön/genus.
Detta uppfattas inte oväntat ibland som
kontroversiellt inom akademin.


Inte oväntat? Kanske desto mer oväntat då vi har ett antal professorer, som väl i egenskap av sin yrkestitel ändå företräder akademin, och inte bara akademin, utan den absoluta makten inom akademin. T. ex, Tiina Rosengren i Lund, som dessutom verkar ha en enorm makt över universitetet när det gäller införandet av certifieringsombud som ska övervaka att varenda ord som sägs på universitetet är genuskorrekt.

Men makt är väl inte fel om den riktas mot "makten"? Eller hur blev det nu?

Negativistisk om porr och prostitution

Här är en recension av Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister" där det berättas om Östergrens argumentation. Sedan följer detta mumma:

"De högljudda protesterna, de våldsamma reaktionerna och sättet på vilka de tar sig uttryck går att ta som intäkt för hur utmanande porr och prostitution är för en norm som hävdar reproduktion och tvåsamhet, och vars strukturer vilar på könshierarkier som upprätthålls genom att med hjälp av ständig upprepning framstå som av naturen givna regler, som Guds skapelseordning."


Att något väcker högljudda protester måste i sig innebära att det är en befogad kritik!

Tur att artikeln inte handlar om slaveriet i västerlandet, eller att kvinnor inte hade rösträtt förr i tiden, eftersom det också väckte "högljudda protester".

Rolig negativism om Gould

I denna artikel av Tommy Sundin om pianisten Glenn Gould finns många negativistiska klassiker uppradade.

Eller vad sägs om att Gould "bröt mot alla regler och konventioner när det gäller såväl sätt att spela och val av repertoar som hur man uppträder socialt" eller att han "vände konsertbesökarna ryggen, trött på 'konsertcirkus och tävlingsmentalitet', på publikens 'sensationslystnad och sadistiska voyeurism', som han uttryckte saken". Eller att "särskilt hans val av tempi vållade högljudda protester."

Men till skribentens försvar ska man dock säga att han också på ett ställe djupsinnit analyserar vad det var som var så bra med alla dessa rebelliska gester och härliga uppror: "Naturligtvis fanns alltid konstnärliga skäl för hans tempoval."

Wow! Vilket djupsinne.

All heder till Gould som skapade fantastisk musik. Men alla dessa negativistiska tyckare, som ändå inte kan redogöra för vad som faktiskt var bra med Goulds spel kunde man klara sig förutan.

Och plötsligt framstår det som kristallklart varför så många personer som i övrigt inte kan just något om klassisk musik så ofta (på fester) framhåller just Glenn Gould som så speciellt fantastisk, utan att de kan säga något alls om skillnaden mellan Goulds version av Bachs Invention No. 1 och Leonhardts.

Högernegativism

Negativismen är inte bara vänster. Och att vara "konservativ" är inget skydd mot negativistiska resonemang. Hör här hur t. ex. Jonas De Geer inte lyckas producera ett enda positivt argument för sin konservativa hållning (och inte den liberale Rudbeck heller.)

Alla vill bara vara modiga kritiska sanningssägare mot ett föreställt etablissemang, ingen vill kreativt producera.

Kanske borde vi var och en ha en affisch hemma på väggen som föreställer Gunnar, Ulla och Göran, eller någon annan företagsledare, VVS -montör, eller kommunaltjänsteman som inte har gnällt en enda gång på "makten" och över hur kränkta de känner sig, utan i stället sett till att vi alla har vägar att gå på, skolor att gå till och vatten att dricka ur kranen.

Postkolonial negativism

Edward Said kom ut med boken Orientalism 1978. Av ideologiska skäl har denna "kritiska uppgörelse" med "västerlandets konventionella kunskap" om österlandet blivit någon slags allmän läsning på de olika högskolorna och universiteten Sverige. En del fortsätter också att skriva som Said gjorde, och kallar det då "postkolonial forskning". Detta trots att boken läcker som ett såll och bygger på den helt orimliga föreställningen att "en västerlänning" inte kan lära sig något litet om t. ex. kasus i farsi eller shiamuslimsk ikonografi utan att automatiskt och omedvetet vara en rabiat rasist som vill förslava perser och araber i imperialistiska Gulag.

Hur kan det vara möjligt att en så svag, bisarr och felaktigt konstruerad teori kan bli allmän läsning på högskolorna, trots att tex. von Däniken inte är det?

Den postkoloniala forskningen i Saids efterföljd har alla negativismen kännetecken givetvis. Den som bedriver dylik "forskning" behöver inte lära sig en en enda böjningsform i farsi, inget om animismen i Nigeria, eller annat som kräver riktig forskning och ansträngande studier i andra språk och kulturer. Det enda man behöver göra är att hitta någon som positivt faktiskt producerat kunskap om något utanför Europa, USA eller Israel och sedan börja tillämpa Saids felaktiga resonemang på deras texter.

Simsalabim! Forskningsanslag går plötsligt att få loss och alla tycker att det man gör är spännande och radikalt, mot strömmen, ett klarsynt genomskådande etablerade sanningar. Mattias Gardell, den härliga rebellen, kommer klappa händerna.

Hur går det för vår kunskap om andra kulturer när en majoritet sitter med en sådan negativistisk triumf på hand och dessutom har professorerna med sig i sin modiga revolt mot dessa andra som sitter på den akademiska makten med vilken de förtrycker asiens folk? Ja, den dör ut givetvis. Ingen kunskap produceras över huvud taget. Frågan är vad dessa postkolonialister ska kritisera till slut när man (ganska snart förmodligen) tröskat sig igenom all tidigare kunskap, och avfärdat den som orättfärdighet och ondska.

Ja, man får väl ordna doktorandseminarier med studier i den egna godheten och förträffligheten, förslagsvis ledda av ovan nämnda Gardell.

Festnegativism

I helgen var jag bjuden på fest, som jag visserligen tyckte var rolig, men mest då i min egenskap av att vara bra på att underhålla mig själv.

I stället för att tillsammans skapa en bra fest (alla hade ju i alla fall gjort sig omaket att ta sig dit) så började en majoritet, förhålla sig till de andra som om de utgjorde en... majoritet. Man bedömde denna föreställda majoritet och såg efter om detta var något som man borde förhålla mig kritisk eller positivt till. Men eftersom majoriteten i själva verket var de som satt och tänkte på detta sätt, och endast en minoritet försökte skapa festen, så blev det inte mycket till galej. Alla satt bara och väntade på att någon skulle göra något positivt, som man sedan skulle kunna förhålla sig till.

Här avslöjades negativismens kärna: att kritiskt betrakta och förhålla sig till någon inbillad "majoritet", i stället för att själv positivt bygga upp något, och därmed utsätta sig för risken att kritiseras.

Det är spännande och befrämjande för den personliga friheten, att vara ensam rebell, men det är ytterst obekvämt när majoriteten tror sig vara ensamma rebeller, tillsammans.

fredag 31 oktober 2008

Random negativism i Gringo

Gringo delas ut gratis här och var, i alla fall i Skåne. Tidningen är antirasistisk och vill påverka en viss (ganska tydligt definierad och i tidningen ofta häcklad) grupp att tycka bra om en annan grupp (som det är en dödssynd att försöka definiera). Eftersom all rasism är gräslig, verkar ju detta behjärtansvärt och värt varenda bidragskrona.

Den senaste editionen handlar om Lund [sic!]. Man tar upp några dåliga manliga betenden, så som ett föregivet snobbigt mansgriseri på Thomanders (jag visste inte ens att någon bodde där) och att studenter menar att de ollat handtagen på en studentkorridor. Vad detta har med antirasism att göra har jag mycket svårt att förstå.

Men det förklaras snart i webbtidningen: jo någon kan ha kopplat trakasserier av tjejer på en skola i Karlskrona till den obenämnbara gruppen. "Tjejerna som intervjuades hade både svenne och blattenamn, medan alla killar som tidningen valde att citera var svartskallar.", skriver Gringo. I all sin välmening är detta ett groteskt exempel på negativism, då alla svenska tidningar har en policy att aldrig skriva om etnicitet i samband med brott, men här vill Gringo givetvis framställa sig som modiga, härligt kritiska, sanningssägare i förhållande till de smygrasistiska medierna med makten... trots att Gringos hemsida ligger under Skånska Dagbladet.

Nu gör Gringo vad? Ja, självklart måste man nu vräka på med negativism mot något som man kan lyckas utmåla som "etablissemang", "makt", och "västerländska övergrepp" för att kunna argumentera för sin sak att det som hände i Karlskrona inte hade med ras att göra (vilket någon etablissemangsperson med makt måste antas ha påstått), eller vad man nu är ute efter. Målet för detta negativistiska raseri blir... Lund, som följaktligen ägnas ett helt nummer.

Och vad hittar man i sin kritiska granskning? Ja, att Lund inte har några större problem kopplade till invandring, men att där finns en grupp som är värdig att fördömas. Gringo, som man kunde tro hade som främsta uppgift att motverka fördomar gör nu en helomvändning och utdefinierar en grupp på grundval av, häng med nu; kön, frisyr, och bostadskvarter i staden! (Män, backslick, bor på Thomanders.)

Dessa kopplas helt associativt till en avvikande nedvärderande kvinnosyn, förmoderna djuriska manliga revirbeteenden, samt till hyrandet av strippor. Vilket givetvis måste ses som karaktäristiskt för Lund.

Nu har man visat att det finns grupper, urskiljda med hjälp av några yttre tecken, som är ena riktiga svin, som dessutom finns i Lund. Och den som säger emot detta tillhör säkert det maktgalna och sexistiska rotarygänget på Thomanders. Så slapp man utföra en positiv argumentation för sin egen sak, och fick bli härliga, lattjo kritiker av västerlandets manliga ondska (representerat av Lund) på köpet.

Hela resonemanget är så förvirrat att det nästan blir omöjligt att återge. Så går det när Gringo med vitnande knogar håller i negativismen som enda tänkbara figur man kan argumentera med. (Ibland försöker man med något positivt anslag, men då är det mest "titta vi är sköna snubbar med kepa och solglasögon, så vi bara måste ju ha något skönt att säga" mer än något positivt argument.)

Och varför just Lund (av alla orter där det finns olustig grabbighet i detta land) dras upp det framstår som mest oklart av allt.