Negativismens grundtroper

I den här artikeln i Aftonbladet hävdas som så ofta annars att något fantastiskt nytt skall välla fram inom kort. Om vi hittar på nya ord och förkastar alla gamla, så kommer vi äntligen att slippa bördan av några tusen års civilisation och kan äntligen få vara oss själva.

Nytt hopp kommer sig av att recensenten läst nya numret av Glänta, och där funnit en encyklopedi över framtidens otänkta tankar. Jag gillar hela projektet, ungefär som jag gillar Borges. Recensenten känner jag dock bara tvivel inför.

Så här skriver han "Resultatet är definitionen av fantastiskt: nyskapande, dumsmart och helt roligt."

Fantastiskt lika med nyskapande är ju lätt att avslöja som en negativistisk trop, som inte är mer att orda om. Dumsmart får väl anses som själva definitionen av nonsen, eller helt enkelt allmän standard för den här typen av kulturjournalistisk "vishet", som blivit så vanlig i våra rikstidningar. Att rolig följer på kvalitetsredovisningen är mer intressant. För varför, frågar jag mig, anses allt som är nytt automatiskt vara fantastiskt? Som varelser vill vi visserligen vidga våra vyer, och detta är alltid människans utmaning. Men i detta roligt anar man ytlighetens kärna som kommer till uttryck i negativismen. En TV-skadad, kapitalistisk-individualistisk underhållningsfeber. Allt som är lite roligt och nytt, vad som helst bara jag blir ständigt stimulerad, underhållen, ryckt ur den tristess som min arbetsskygghet och materialistiska slentrianåskådning försatt mig i. Det ska vara roligt, och nytt.