Kyrkligt självmord med negativistisk prägel

Svenska Dagbladets Jenny Leonardz har idag skrivit en deskriptiv och intetsägande artikel om hur S:t Jacobs kyrka i Stockholm bjudit in konstfackselever för att i kyrkan hjälpa den "samtida konsten [...] att tala med människor". Nåväl. Följande axplock är väl nog för att förstå hur det hela har "tänkts" fram:

"Och pang i kyrkan. För utöver verkets [en neonskylt med ordet Pang upphängd i kyrktornet] innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande. För domprost Åke Bonnier [...] handlar det om brottning, om att gå i kamp med icke-självklara bilder och föreställningar."

Den krigiske prosten förklarar varför han vill kämpa: "–Så kan den som tar upp kampen få något med sig. Eller komma fram till att det var 'inget för mig'."

Totalrelativism. I kyrkan!

I övrigt sker följande i det helgade rummet: "Vedhuggning pågår! Det väsnas och sprätter, tvärt­emot den tystnad vi oftast är rädda att bryta."

"Och framme vid altarringen står en brokig samling figurer – störande, udda, ofärdiga."

En konstnär, som dock inte fick genomföra sitt verk, "ville byta hudfärg på Kristusgestalten på altartuppsättningen. Skulpturens hudpartier skulle täckas av ett tunt lager svartfärgad papier-maché."

Artikelförfattaren förklarar, utan att problematisera huruvida konst enbart bör provocera: "Att samtida bildkonst kan provocera särskilt i kyrkliga sammanhang vet vi. När fotoutställningen Ecce homo invigdes 1998 sa det inte bara pang, det blev en riktig smäll. Allt sedan dess har många församlingar har fortsatt att låta konstnärer umana [sic!] besökarna."

"Men provokation är inte syftet. Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet."

"Åke Bonnier försvarar konstnärernas uppdrag. –Det är oerhört viktigt att kyrkan inte enbart blir en historisk eller ceremoniell institution. Kyrkans budskap är livstolkande och livsbärande, säger han. Vi är så ordtrötta, konsten kan nå till det som vi inte kan sätta ord på."

Vad inte Bonnier och Hasselberg tänker på när de bjuder in oväsen, negativism och elände i kyrkan, förutom det självklara vanhelgandet av kyrkorummet, är att han på så sätt speglar det omkringliggande, många gånger livsförnekande och ickeandliga, moderna samhället - med argumentet att locka nya besökare. Genom att göra det tar han bort kyrkans helighet, det som gör kyrkan till något annat än rummet utanför kyrkan. Kyrkan blir helt ointressant som kyrka utan historia och ceremonier. Och varför finns det ett egenvärde i att provocera medelst kyrkorummet?

Går jag för långt om jag säger att Bonnier och Hasselberg inverterar kyrkan, gör Satan en tjänst, för att använda religiösa begrepp?