Festnegativism

I helgen var jag bjuden på fest, som jag visserligen tyckte var rolig, men mest då i min egenskap av att vara bra på att underhålla mig själv.

I stället för att tillsammans skapa en bra fest (alla hade ju i alla fall gjort sig omaket att ta sig dit) så började en majoritet, förhålla sig till de andra som om de utgjorde en... majoritet. Man bedömde denna föreställda majoritet och såg efter om detta var något som man borde förhålla mig kritisk eller positivt till. Men eftersom majoriteten i själva verket var de som satt och tänkte på detta sätt, och endast en minoritet försökte skapa festen, så blev det inte mycket till galej. Alla satt bara och väntade på att någon skulle göra något positivt, som man sedan skulle kunna förhålla sig till.

Här avslöjades negativismens kärna: att kritiskt betrakta och förhålla sig till någon inbillad "majoritet", i stället för att själv positivt bygga upp något, och därmed utsätta sig för risken att kritiseras.

Det är spännande och befrämjande för den personliga friheten, att vara ensam rebell, men det är ytterst obekvämt när majoriteten tror sig vara ensamma rebeller, tillsammans.