Negativism på lärarhögskolan

Inte kan det väl finnas negativism på lärarhögskolan? Det måste väl ändå vara ett positivt bålverk, där kunskapens låga skall få lysa starkt över lärare och deras elever?

Nja, inte riktigt så. I den här presentationen av en avhandling ser man varför lärarhöskolan kan ses som en veritabel vulkan av negativistisk lava:

"Genom att använda motspråk, det vill säga att utmana och provocera individens själv- och omvärldsförståelse, kan vi överskrida gränser och få syn på oss själva och våra förgivettaganden säger forskaren Birgitta E. Gustafsson. Att göra det innebär samtidigt ett omprövande av tidigare kunskap, och däri ligger själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel."

Lärare som utbildas med en så gedigen forskningsgrund måste ju bara bli fantastiskt kunniga och bildade, eller?

Men säger avhandlingen ingenting om hur elever lär sig mer och bättre och på ett roligare sätt?

Nej. Citatet blir långt, men inte ens Leo Jutbring har lyckats överträffa denna negativistiska islossning:

- Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande: den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär sig mer och mer om något, men det innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat något i sin föreställning. Det andra sättet innebär att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare säkert känner till, men jag menar att det är ett område som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande. Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden. När något stöter emot den egna föreställningsvärlden kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande och gör uppror mot etablerade föreställningar - men även pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.

Och efter alla dessa omvärderingar och provokationer, vad blir då det positiva resultatet? Ja, eleven får en möjlighet att se en spegling av det egna jaget...

Det är inte svårt att se den pedagogiska mardrömmen framför sig: en helt uppeldad Gustavsson som desperat försöker provocera barnen ur sin "etablerade föreställning om sig själv", allt medan eleverna, och förhoppningsvis föräldrarna, om de visste vad som pågick, undrar varför de inte får lära sig något.

Mot slutet klämmer hon också till med en negativistisk programförklaring för hela läraryrket:

Jag tror att det är viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen, men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning. Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste man själv få stöta på motspråk – annars kommer man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation, för det är ytterst det som läraryrket handlar om.

Aj fasen, jag som trodde det gick ut på att lära elever så mycket som möjligt på ett så roligt och meningsfullt sätt som möjligt.