Rolig negativism om Gould

I denna artikel av Tommy Sundin om pianisten Glenn Gould finns många negativistiska klassiker uppradade.

Eller vad sägs om att Gould "bröt mot alla regler och konventioner när det gäller såväl sätt att spela och val av repertoar som hur man uppträder socialt" eller att han "vände konsertbesökarna ryggen, trött på 'konsertcirkus och tävlingsmentalitet', på publikens 'sensationslystnad och sadistiska voyeurism', som han uttryckte saken". Eller att "särskilt hans val av tempi vållade högljudda protester."

Men till skribentens försvar ska man dock säga att han också på ett ställe djupsinnit analyserar vad det var som var så bra med alla dessa rebelliska gester och härliga uppror: "Naturligtvis fanns alltid konstnärliga skäl för hans tempoval."

Wow! Vilket djupsinne.

All heder till Gould som skapade fantastisk musik. Men alla dessa negativistiska tyckare, som ändå inte kan redogöra för vad som faktiskt var bra med Goulds spel kunde man klara sig förutan.

Och plötsligt framstår det som kristallklart varför så många personer som i övrigt inte kan just något om klassisk musik så ofta (på fester) framhåller just Glenn Gould som så speciellt fantastisk, utan att de kan säga något alls om skillnaden mellan Goulds version av Bachs Invention No. 1 och Leonhardts.