Borås gläder sig enligt Borås Tidning åt den hiskliga jättestaty av Pinocchio som nu står i centrum. Man kan ju först och främst fråga sig vad Pinocchio har att göra i Borås, och den tämligen långsökta förklaringen hittar man snabbast på Wikipedia: "Det var en svensk konstnär, Gustaf Tenggren från Magra norr om Borås, som utformade Disneyfiguren Pinocchio på 1930-talet, efter den italienska sagan."
Recensenten Rolf Haglund vältrar sig i negativism för att försöka föra fram den amerikanske neodadaisten Jim Dines Disneyverk, samt andra skulpturer i Borås:
"Jim Dine är en av vår tids djupast klassiskt bildade konstnärer och gör inget av en slump. Att få hans mest provocerande verk till Borås ska vi förstås vara tacksamma för."
Ja, förstås ska vi det? Varför? Jo:
"Dines ämnesval bör nog uppfattas som en bredsida mot politiken och kulturen i stort, en mångtydig påminnelse om individens utsatthet och priset för strävan efter mognad och bildning, allt lika allmängiltigt. Dines provokation är av globala mått. Inte bara storleken utmanar klassiska ideal utan också den polykroma gestaltningen, färgernas gråväderskänsla. Nu när vi sett det färdiga verket inser vi dess värde, redan i det ögonblick täckelsen föll faktiskt. Kraften och energin i Pinocchios marsch utåt Allégatan (det är från den gatan skulpturen ska upplevas), de oseende ögonen och ansiktsuttryckets hjälplöshet, som väcker vår medkänsla, allt grep från första början tag i oss. Kulturchef Elisabeth Lundgren konstaterade redan före avtäckningen att nånting nytt nu börjar i Borås."
Ja, det låter ju högst orimligt - men det är ju skönt att recensenten/experten förklarar detta för oss vanliga dödliga. Allt nytt måste ju by default vara bra, eller?
Recensenten fortsätter med att förklara att nu köps det in fler skulpturer för att metropolen Borås skall synas på konstkartan. Bland de verk som köpts in märks följande:
"Marianne Lindberg de Geers charmiga bronskanin [...] [och] [...] paret Bigert&Bergströms hyllning till stans textiltradition i målade stålrör vid Resecentret."
När en staty som är realistiskt utförd ( Sean Henrys ”Catafalque”) kommer på tal hostar recensenten till: "Den närmast socialrealistiska figuren med väldiga jobbarhänder och -fötter har intagit sin celebra plats i fulländad ro med blickarna upp i rymden. Jag gillar poesin i hyllningen till en jobbarstad men kan ännu inte riktigt smälta superrealismen."
"[U]nder bron vid 'Ute' in i Stadsparken, hänger en kajakliknande järnskulptur av göteborgaren Kent Karlsson, men än märkligare av densamme är de åtta kyrkomodeller, dock utan både dörrar och fönster, som kan beskådas i Carolikyrkan. [...]. Mest provokativ är kanske den 'negativa' svarta kyrka under den vita som sträcker sig ned i underjorden."
"Anders Hammarstrands säreget poetiska verk på Ålgården, 'Kvinna gör atavistisk odyssé innan tidens slut', tänder mig likaså på alla cylindrar med outtömliga konsthistoriska associationer (särskilt egyptiska), i sin galna lek med dadaismens formelement och fantasier med inte minst apokalyptiska dimensioner."
"Olle Brandqvist har gjort en inte mindre prestation när han i vår egen landskapssten, svart diabas (visserligen från Skåne), med helt ny lekfullhet och lätthet skapat sin 'Nöjde boråsare', som vanligt i 'outgrundlig asymmetri' i ansiktsformen men ändå med en nästan lycklig humor som bryter av mot hans annars dramatiskt uttrycksfulla stenporträtt."
Recensenten avslutar:
"Måtte åtminstone några av de djärva planerna förverkligas, då har sannerligen en ny tid inletts i konst-Borås."
Man kan visserligen uppskatta att många av de uppradade konstverken söker i det förflutna efter inspiration, men det är sorgligt att postmodernismens "ironi" och "galna lekfullhet", samt kravet på provokation och avantgardism fullkomligt raderar de allvarliga och seriösa dimensionerna. Suck och åter suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar