Negativistisk orgie om design

Jag kom över den här lilla artikeln om designern Hanna Ljungström skriven av rekordnegativisten Leo Gullbring. Jag var nämligen intresserad av en kunnig persons analys av vad som är så bra med Ljungströms verk.

Överraskande nog blev jag i stället upplyst om följande:

Hanna Ljungström kallar sitt projekt för ID, ett utforskande av identitetsskapande. Och därmed ger hon med vårens utställning på Smålands Museum i Växjö återigen röst åt de som gör uppror mot designvärldens etablerade normer.

Här bara måste ju komma mer... Jodå:

Genreöverskridande är ett mål i sig, att upplösa de traditionella gränserna mellan konst, hantverk och design. Utbildad på Glasskolan i Orrefors och framförallt på Glas- og Keramikskolen i Nexö på Bornholm söker hon sin egen väg.

Sedan brakar det loss i en svåröverträffad negativistisk orgie:

Vad händer med idealen när de tydligt formgivna tingen lämnar sitt tidigare sammanhang, och rent av stöps om till solitära konstföremål? Följer alla förväntningar och fördomar med? Eller föds något helt nytt? Idag konstruerar vi i betydligt större utsträckning än tidigare vårt jags omgivning med sinsemellan olika objekt. Samlandet och kombinerandet i sig blir nästan viktigare än tingen själva. Och här finns ett ifrågasättande av vad funktion egentligen är som öppnar upp för nya synsätt. Men sedan är förstås frågan vilken som är Hannas egen poesi efter att hon vridit, vänt och omstöpt det gamla.

Vad som var bra med allt detta nya? Vet inte. Det visste inte Gullbring heller. Men eftersom allt gammalt är dåligt så bara måste ju detta vara något exeptionellt!

Och nu när så många tusentals konstnärer "öppnat upp för nya synsätt" varför kan inget komma med ett sådant snart? Nej just ja, att överskrida gränserna var ju ett mål i sig.

Förövrigt har även professor Jonas Rådberg retat upp sig på Gullbrings negativism, men då gällde det annat.