måndag 15 december 2008

De moderna museernas negativism reloaded


Dagens understeckare i Svenska Dagbladet, undertecknad Margaretha Rossholm Lagerlöf (professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet), är en sällsamt negativistisk hyllning till de moderna museerna i världen. Rossholm Lagerlöf (RL) tecknar egentligen ganska bra de moderna museerna och den moderna konst de innesluter, kanske på grund att hon hänfaller åt slitna negativistiska kvalitetsbegrepp:

"[Museerna] kan sluta sig kring beprövade idéer men också skapa nya ytor för oss att spegla oss i. Moderna konstmuseer utgör ett paradoxalt och berikande inslag i samhället, som frizoner för ut­forskande, lek och dialog."

"Kanske skulle
[moderna museer] kunna liknas vid kyrkor och moskéer, som avtecknar sig i miljön och visar föreställningar om transcendens, en existentiell gränsöverskridning i någon mening."

"
Det finns inga enklare svar än sådana omfattande och samtidigt trevande tankeresor, om man vill utforska konstmuseet, dess uttryckssätt och arbeten som är mångtydiga, kanske utmanande, samtidigt som de ter sig så självklart integrerade i samhället [...]."

RL bygger också vidare på den mycket obskyra idén att modern konst skulle skapas för, eller skapa framtiden. En typisk avantgardistisk tanke, som hon uppenbarligen inte ser något problem med. Inte heller skyr hon svepande formuleringar kring hur konst verkligen fungerar:

"Men det ­moderna konstmuseet är något ännu mer särskilt. Det spelar med framtiden, med det som ännu inte formulerats eller förklarats.
[...] Det finns på ett avgörande sätt en terapeutisk kraft i konst, en läkande förmåga i det att man ­låter det tabubelagda bli sett (det mest ­invecklat skuldbelagda) [...]. Det moderna konstmuseet är ett slags förkroppsligat konstbegrepp. Som sådant befinner det sig i ett system av paradoxer, kanske kortslutningar, som hela tiden måste ske för att nya laddningar ska kunna bli till."

Samtidigt belyser RL de sjukt elitistiska dragen hos modern konst på ett bra sätt, och poängterar (naivt nog) den moderna konstens självupptagenhet och avantgardistiska "frihetssträvande" - en strävan efter att vara unik och helt oberoende av traditionen. Som att modernister som Picasso eller Hugo Ball skulle vara något utan tradition:

"Benämningar som ”kubister”, ”konkretister”, ”dadaister”, ”minimalister”, ”poststrukturalister”, och så vidare, fogar in verk i konceptuella och samtidigt strategiska ramverk, där de framstår som banbrytande eller individuellt typiska. Det som inte hakar i något annat går inte att begripa, för kritiker och publik. Det är som metaforen som behövs för att göra det obekanta bekant. Konst hör ihop med frihet, individuell och professionell frihet."

RL tror inte heller på kritikerns profession, och hänfaller i sin text till totalrelativism, också det en negativistisk grundtanke:

"Kvalitetsomdömet är mycket viktigt i konst, om än omstritt och utmanat. Det representerar egentligen inte egenskaper i verket enbart, utan hur dessa egenskaper kan komma i samspel med betraktaren. Faller omdömet så behöver det inte drabba verket, utan snarare kan det vara betraktaren som visar upp en fördomsfull eller banal reaktion."

RL är som sagt professor i konstvetenskap, och har som sådan uppenbarligen svalt hela den negativistiska och dekonstruktionsdikterande hemläxan med hull och hår.

Bevare oss.

3 kommentarer:

  1. Hej, tack för en intressant och bra blogg! Ville tipsa om en arkitekturblogg som debatterar liknande frågor:

    http://stadskultur.blogspot.com/

    SvaraRadera
  2. Någon på tv (en riktigt kulturkofta var det) sade att hela denna "reaktion" och "ifrågasättande" är en riktning inom konsten som pågått sedan dadaismen. Vi haft ca 80 år av "ifrågasättande" som egentligen är lika "nyskapande" som romantiken var, och den var den ju faktiskt en gång. Det är alltså bra ett pågående fenomen som absolut inte har något kvar att ifrågasätta och vara kritiskt mot, det är bara en stil...som en ny frisyr, eller nya kläder.
    /danttila

    SvaraRadera