onsdag 28 januari 2009

Galen konst med negativistiska försvarare


Kanske behöver man inte förstöra sin kväll med att förfasa sig över den nu allmänt utskällda konstfacksstudenten Anna Odell och hennes konstprojekt/besök på psyket - det gör så många redan. Det är ju knappast ett oväntat drag eftersom avantgardistisk konst i princip är det enda som lärs ut på Konstfack.

Självfallet är normbrytande konst av Foucault-marinerade studenter (för att citera Johan Lundberg) som tar upp psykvårdssängar ett slöseri med samhällets resurser som många påpekat, men, tänker jag stilla, det är det ju redan från början eftersom studenten med statliga medel utbildar sig vid en institution som försvarar och triggar denna typ av handlingar i konstens namn. Det är helt i sin ordning att ta upp vårdplatser, men däremot "ett övertramp att analysera projektet nu" för att tala med konstfacksstudenten Åsa Elieson. Odell vill nämligen inte uttala sig om sina gärningar förrän verket presenteras i maj. Det är viktigt att sätta upp gränser minsann! Hur skulle världen annars se ut?

Det roligaste, och sorgligaste, med det hela är att läsa försvararnas negativistiska argment:

Konstfacks rektor Ivar Björkman menar kort att "En av konstens viktiga roller är [...] väcka nya frågor om vår tid och det samhälle vi lever i."

Konstfacksprefekten Olof Glemme har ett enkelt, inövat, ultranegativistiskt, och på denna blogg inte särskilt ovanligt, svar på frågan vad man får göra i konstens namn:
"Konsten handlar om att pröva gränser. Det går inte att vara kategorisk."

Magnus af Petersens, intendent på Moderna museet menar enligt Svenska Dagbladet "att man måste skilja på om ett verk är lagligt och om det är konstnärligt intressant. Många konstnärer arbetar i gränslandet för vad som är lagligt och att provocera fram moraliska frågor ingår nästan i 'arbetsbeskrivningen'."

Dror Feiler menar i samma artikel att om konstverket "skulle mynna ut i att situationen för mentalsjuka och psykvården förbättras" skulle den vara förlåten. Dock är ju en kvalificerad gissning att den Foucault-marinerade studenten, för att tala med MAO-bloggens Lundberg, "kommer att komma fram till det gamla vanliga som kostnärer bruka komma fram till när de 'forskar': att sinnessjukdom är en social konstruktion och att gränserna mellan det normala och det onormala, mellan det sjuka och det friska, är i högsta grad diffusa." Inget nytt under den relativistiska och postmoderna solen.

Newsmill ger plats åt en annan försvarare av Odell, Joanna Rytel, som försöker förklara varför allt enligt henne skall vara tillåtet i konsten, och som försvarar Odells beteende genom att göra henne till martyr och helgon: "Konstnären rör sig gränslöst då den endast är knutet till sig själv som institution. Allt är tillåtet så länge man inte offrar ett offer på vägen. Till offer hör dom svaga och utsatta i samhället. Men ibland offrar man ett offer för att hjälpa hundra." Konstnären är i princip en utvald sanningssägare: "Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte yrke: Konstnär. Vem skulle offra sig själv så och sedan berätta för omvärlden om det viktiga?". Efter det blir försvaret en enda lång förvirrad och sluddrig PK-kavalkad om totalrelativism och konstens politiska dimensioner: "Konst är allt, konst kan vara ingenting, konst är inget speciellt, alla kan vara konstnärer." Så mycket för det speciella yrket: Konstnär.

Frågan är kanske om Odell bara är en simulerad sjuk. Kanske är hon också, framförallt, en simulerad konstnär.

Nåja, äkta spännande och inte minst utmanande för framtidens studenter på Konstfack vore väl att sjösätta konstprojektet "Att misslyckas med sitt examensprojekt på Konstfack". Det lär vara mycket, mycket svårt. Lycka till.

7 kommentarer:

  1. Fruktansvärt bra skrivet.

    Jag undrar stilla om det är samma nonsens om konst i alla länder. Hur är det i t.ex. Storbrittanien? Jag undrar också om och isåfall hur utbildningar som Konstfacks utvärderas. Jämförs internationellt som våra vanliga universitetsutbildningar? Och gäller inte forskaretikslagen som instiftades 2004 för *alla* högskoleutbildade, inkl. Konstfack?

    SvaraRadera
  2. Lagen omfattar endast forskning.

    SvaraRadera
  3. Underbart skrivit! Inte minst meningen om simulerad konstnär...!
    Visst kan jag hålla med om att ett samhälle kan må bra av att gränser testas och svagheter synliggörs, men att göra det på de allra svagaste människornars bekostnad är verkligen ett etiskt dilemma. Och är det verkligen konstens roll att utforska samhället på detta sättet? Vari finns konstnärernas kompetens att bedöma vad som är rätt och fel i samhället? Är inte kanske våra granskande journalister med förankring i verkligheten bättre lämpade för uppdraget?

    SvaraRadera
  4. I enlighet med hennes negativistiska försvarare (som du så väl uttryckte det) spår jag henne en lysande 15 minuter i rampljuset. Hoppas installationen är bra nog att analysera när det väl är presenterat, utan övertramp.
    Annars bör Anna göra en ny installation enligt Walraffandets och konstens alla regler.

    SvaraRadera
  5. Ah, konstens död - som jag har väntat! Med användning av den vanliga definitionen att konst är det som konstetablissemanget kallar så, värmer det hjärtat att se just detta etablissemang förklara att konstnärer är en typ av journalister, eller rentav att alla som provocerar är konstnärer. Eftersom vi sedan länge har begreppen "journalist" och "provokatör", så kan vi nu förpassa "konstnär" till historieböckerna.

    SvaraRadera
  6. Jag har gått på Konstfack och har en magistersexamen från samma linje som Anna Odell. Jag blir bara trött och ledsen av sådant här. Förra året var det Lars Wilks som blev så förvånad över att han var tvungen att ha en polis utanför dörren efter att han ritat och publicerat en Muhammed enl. dansk traditon. Och nu detta. Mina ungar fattar hur det går i dessa fall. Alla vet ung. vad samhället kan åstadkomma för att försöka hjälpa en självmordskandidat. Alla vet vad reaktionen blir om man ritar en nidbild av muhammed och publicerar. Var finns undersökningen? Var finns det nya? Var finns konsten i detta? Effektsökeri kallar jag det för. De borde studera Kjartan Slettemark. Han visste hur man arbetar i en sådan här tradition för att säga det man vill ha sagt utan att trampa på andra människor.

    SvaraRadera