Yeah man, hit it!

Musikkritik är en svår konst - speciellt om man är fast i ett malande negativistiskt tänk där enbart experiment och nyheter är intressant. Ett exempel på sista tiden är Nanushka Yeaman på DN som nyligen skrev om britternas nya älskling Erik Hassle:

Hans musikopus "är inte så originellt, men fyllt av känsla - och radiohittar.

Även om skivan tappar lite fart på slutet har vi en imponerande debutant framför oss som med mer experimentlusta kan gå hur långt som helst."

Kanske får man lite förhoppning när Yeaman skriver att Hassle "lyckas väcka liv i de mest konventionella ackordföljder." Det är ju trevligt att samtida kritiker ens reflekterar kring saker som kan vara konventionella - vanligen är det en svordom i samtiden. Yeaman menar samtidigt att Hassle bara klarar detta uppseendeväckande "konventionella" på grund av känslighet och styrka.