Negativismkritik

I kyrkan vältrar sig prästen i berättelser om kyrkans alla omoraliska handlingar och övergrepp, som man nu lyckligtvis förhåller sig härligt kritisk till. På lärarhögskolan är det högsta formen av kunskap att utforma sina teorier i ett djärvt motsatsförhållande till lektor Caligula's 50-talspedagoger som har "makten" ute i skolorna. På konsthallen får man se modiga sanningssägares provokationer mot det etablerade, mot konsttraditionen, mot den borgerliga smaken.

I själva verket har dessa modiga rebeller samtliga gottat ner sig i den mest karriärsvänliga, mest dominerande och hos folk med ställning mest allmänt accepterade synsätt som erbjuds, men med tomma troper och negativa gester försöker man till varje pris dölja att man i själva verket är del i ett negativistiskt etablissemang.

Hävdandet av en sådan självbild är för all del förlåtligt; vem vill inte hellre tänka James Dean än Sven Stolpe när man ser sig i spegeln på morgonen. Problemet är att priset är högt för att få njuta av själv som godhetens kritiska sanningssägare. I kyrkan ersätts två tusen års tro och tradition av ett vältrande i självtillräckighet. I skolan ersätts hela det västerländska kunskapsarvet av dirigerat tyckande. I konstvärlden har inbillat provokativa gester ersatt konsten, som nu anses vara ett överspelat begrepp.

I allt detta finns en mer eller mindre artikulerad aversion mot västerlandets kultur, historia och människor.

Jag vänder mig mot allt detta.