Mossigt nytänkande hos filmdraken Gentele

Vad är det egentligen en filmkritiker förväntar sig av en film idag? Svenska Dagbladets Jeanette Gentele fokuserar som brukligt är bara på ting som är "nyskapande", och passar idag på att sprida sitt hjärnmögel när det gäller Filmdraken, alltså kvällens prisutdelning i Göteborg för Nordens bästa film. Hennes filmkritik, idag under den talande rubriken "Svenska filmare testar nya grepp", präglas oftast av en intellektuell lättja eftersom hon aldrig förklarar varför något är bra/dåligt - allt döms bara utifrån om det är "nytt". Nåja. Hur negativistisk är då Gentele?

Jag skulle svara fruktansvärt, men ni får döma själva:

"[m]an kan också konstatera att allt fler prövar nya grepp i såväl dokumentär som spelfilm" (vilket då automatiskt skall vara en bra sak - dock ej förklarat varför).

"Ett annat uppmärksammat exempel på nytänkande är [...] en animerad dokumentär om kriget mellan Israel och Libanon för 25 år sedan".

"Men det finns också unga svenska spelfilmsregissörer som inte är rädda för nya grepp."

"Ja, något helt nytt i svensk film vill jag ändå påstå att Karaokekungen är"

(Jämför även det tidigare inlägget om Gentele och guldbaggen).

Galen konst med negativistiska försvarare

Kanske behöver man inte förstöra sin kväll med att förfasa sig över den nu allmänt utskällda konstfacksstudenten Anna Odell och hennes konstprojekt/besök på psyket - det gör så många redan. Det är ju knappast ett oväntat drag eftersom avantgardistisk konst i princip är det enda som lärs ut på Konstfack.

Självfallet är normbrytande konst av Foucault-marinerade studenter (för att citera Johan Lundberg) som tar upp psykvårdssängar ett slöseri med samhällets resurser som många påpekat, men, tänker jag stilla, det är det ju redan från början eftersom studenten med statliga medel utbildar sig vid en institution som försvarar och triggar denna typ av handlingar i konstens namn. Det är helt i sin ordning att ta upp vårdplatser, men däremot "ett övertramp att analysera projektet nu" för att tala med konstfacksstudenten Åsa Elieson. Odell vill nämligen inte uttala sig om sina gärningar förrän verket presenteras i maj. Det är viktigt att sätta upp gränser minsann! Hur skulle världen annars se ut?

Det roligaste, och sorgligaste, med det hela är att läsa försvararnas negativistiska argment:

Konstfacks rektor Ivar Björkman menar kort att "En av konstens viktiga roller är [...] väcka nya frågor om vår tid och det samhälle vi lever i."

Konstfacksprefekten Olof Glemme har ett enkelt, inövat, ultranegativistiskt, och på denna blogg inte särskilt ovanligt, svar på frågan vad man får göra i konstens namn:
"Konsten handlar om att pröva gränser. Det går inte att vara kategorisk."

Magnus af Petersens, intendent på Moderna museet menar enligt Svenska Dagbladet "att man måste skilja på om ett verk är lagligt och om det är konstnärligt intressant. Många konstnärer arbetar i gränslandet för vad som är lagligt och att provocera fram moraliska frågor ingår nästan i 'arbetsbeskrivningen'."

Dror Feiler menar i samma artikel att om konstverket "skulle mynna ut i att situationen för mentalsjuka och psykvården förbättras" skulle den vara förlåten. Dock är ju en kvalificerad gissning att den Foucault-marinerade studenten, för att tala med MAO-bloggens Lundberg, "kommer att komma fram till det gamla vanliga som kostnärer bruka komma fram till när de 'forskar': att sinnessjukdom är en social konstruktion och att gränserna mellan det normala och det onormala, mellan det sjuka och det friska, är i högsta grad diffusa." Inget nytt under den relativistiska och postmoderna solen.

Newsmill ger plats åt en annan försvarare av Odell, Joanna Rytel, som försöker förklara varför allt enligt henne skall vara tillåtet i konsten, och som försvarar Odells beteende genom att göra henne till martyr och helgon: "Konstnären rör sig gränslöst då den endast är knutet till sig själv som institution. Allt är tillåtet så länge man inte offrar ett offer på vägen. Till offer hör dom svaga och utsatta i samhället. Men ibland offrar man ett offer för att hjälpa hundra." Konstnären är i princip en utvald sanningssägare: "Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte yrke: Konstnär. Vem skulle offra sig själv så och sedan berätta för omvärlden om det viktiga?". Efter det blir försvaret en enda lång förvirrad och sluddrig PK-kavalkad om totalrelativism och konstens politiska dimensioner: "Konst är allt, konst kan vara ingenting, konst är inget speciellt, alla kan vara konstnärer." Så mycket för det speciella yrket: Konstnär.

Frågan är kanske om Odell bara är en simulerad sjuk. Kanske är hon också, framförallt, en simulerad konstnär.

Nåja, äkta spännande och inte minst utmanande för framtidens studenter på Konstfack vore väl att sjösätta konstprojektet "Att misslyckas med sitt examensprojekt på Konstfack". Det lär vara mycket, mycket svårt. Lycka till.

SvD lanserar begreppet "ultrakontroversiell"

Svenska Dagbladets Sofia Strandberg lanserade den 26/1 begreppet "ultrakontroversiell" (ändrat den 27/1 till bara "kontroversiell") , ett nytt favorituttryck här på bloggen. Nu handlar tyvärr inte Strandbergs artikel om postmoderna provokatörer, utan katolska förintelseförnekare i det ultrakonservativa (vilket förmodligen var ordet som Strandberg tänkte på) prästbrödraskapet S:t Pius X (SSPX).

Men tack ändå, Strandberg, för "ultrakontroversiell" som bara har 97 träffar på Google. Att jämföra med "ultrakonservativ" som har hela 31 400 träffar.

Relationsanarkins negativistiska luftslott

"Relationsanarkisten" Dr Andie (Andie Nordgren) har under en längre tid på nätet och i media spridit relationsanarkins upplevt överlägsna teorier. Och visst låter det fint: fri sexualitet, fri kärlek etc., men problemet ligger knappast där, det är när man studerar teoribygget bakom som man ser hur Nordgren nedvärderar, dekonstruerar och negativiserar alla värden utan att bygga upp något alternativt värde som man bör bli orolig. Var hamnar en totalrelativism som löpt amok? Var går gränserna? När skall man sluta dekonstruera normer?

Relationsanarkin handlar i grunden om dekonstruktivism med negativistiska förtecken, och jag vill poängtera att det enbart är det som skall kritiseras här: en teoretisk underbyggnad som får sitt värde genom dekonstruktion, ifrågasättande och negativism, inte genom uppbyggnad eller samtal. Det definieras inte något mål eller värde mer än att rasera normer.

Jag laddade hem Nordgrens broschyr för att studera det hela, och här kommer en del av det negativistiska innehållet att presenteras:

"Relationsanarki ifrågasätter idén att kärlek är en särskild, begränsad känsla som för att vara äkta bara kan finnas mellan två personer i taget."

"Det är inte 'riktig kärlek' för att man anpassar sig till varandra enligt någon mall. [...] Kom ihåg att det finns ett väldigt starkt normsystem som talar om hur man bör leva och vad riktig kärlek är. [...] Jobba tillsammans med människor du älskar för att hitta utvägar och tricks som gör att ni kan undvika de normer som ställer till problem. [...] Låt inte dina relationer drivas av rädsla för samhällsnormerna."

I Fria Tidningen förtydligar Jon Jordås relationsanarkins idé:

"- När två personer blir kära i varandra väljer de ofta att bli 'ihop'. [...] Med ihop-formen medföljer en rad regler och samhällsenliga normer. Den traditionella relationen bygger [...] på uppoffringar. Det plågsamma är anpassningen som är ett grundläge i den traditionella relationen. Att individerna kompromissar med sina egna intressen för att lösa konflikter inom relationen. - Relationsanarkin består i att göra det så okomplicerat som möjligt, att se två individer som gör saker, och inte förhållandet. Vi vill ödmjukast be folk att tänka över det, säger Jon Jordås."

Jag vänder mig inte emot hbt-relationer, och vill heller inte peta på vad eller hur vuxna människor gör i sovrummet - däremot vänder jag mig emot en utflippad relationsrelativism/negativism som inte bygger upp andra värden än det upplevda värdet i att rasera traditionella värden, slentrianmässigt "utmana normer" och vara "nytänkande".

För det första använder relationsanarkistiska teoretiker en negativistisk grund för sina teorier, för det andra nedvärderar de och förminskar traditionella relationsformer, för det tredje har de inte satt upp moraliska eller etiska gränser för hur långt den normbrytande, i grunden egoistiska lustbejakande, hedonistteorin kan gå (var tar normbrytandet slut? pedofili? zoofili? nekrofili?).

Jag vill ödmjukast be folk att tänka över det.

Guldbaggenegativism

Det årliga jippot som går under namnet Guldbaggegalan intresserar mig föga; däremot intresserar det mig att Svenska Dagbladets Jeanette Gentele under den talande rubriken "Ingen plats för nyskapande" (090113) brer ut sin negativistiska syn på hur prisutdelning bör gå till:

"En nyskapande film som Ruben Östlunds De ofrivilliga blev helt utan baggar. Det visar åter igen hur traditionellt för att inte säga konventionellt Guldbaggejuryn röstar år efter år. De redan väl etablerade belönas på nykomlingarnas bekostnad."

Man frågar sig förstås om det inte är kvalitet som skall belönas även i filmsammanhang. Får debutanter nobelpris i litteratur? Får studenter på grundnivå nobelpris i fysik, medicin eller kemi? Är det slitna uttrycket "nyskapande" samma sak som kvalitet? Men för Gentele handlar det inte om kvalitet - man skall uppenbarligen prisas för att man skall få sin beskärda del av strålkastarljuset; som att det skulle vara en demokratisk rättighet att alla regissörer i Sverige skall få en guldbagge så att de känner sig lika mycket "sedda" - ja, det är faktiskt så Gentele skriver:

"Men jag tror att det är fatalt för intresset för Guldbaggen om den nya generationen av regissörer inte känner sig sedda."

Intellektuellt haveri.

Hoppfullt citat

Allt är inte mörker. Dagens citat som andas hopp kommer från Annika Ekdahl, adjungerad professor i textilkonst på HDK - Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet:

"- Jag är, och har nog alltid varit, förankrad i den klassiska textila konsten. Alldeles frivilligt [...] Jag uppskattar och uppmuntrar begåvade och ärliga experiment. Men jag anser att vi många gånger i vår iver att vara nyskapande skaffar oss ett tunnelseende som begränsar, inte befriar."

(Göteborgs-Posten 2009-01-07, som kopierat sin artikel direkt från universitetes hemsida.)

Upplysning till läsarna

Det förra inlägget på denna blogg gjordes i all hast för att poängtera de i citaten fetstilade negativistiska och modernismflirtande ställena.

Läs gärna resten av inläggen på denna blogg för att få ett hum om bloggens funktion innan ni kräver längre analyser av estetiska ställningstaganden.

Länge leve negativismkritiken.

Klaras ödeläggelse - i repris?

Ett nytt fruktansvärt bygge skall resas i Stockholm och konkurrera i höjd, men uppenbarligen inte i skönhet, med Klara kyrka. Att arkitekter och politiker inte lärt sig en läxa efter förra ödeläggelsen av Klarakvarteren?!

Hur tänker man? "Det här är ett läge där vi kan tänka oss ett spännande hus", säger borgarrådet Kristina Alvendal (m) i Dagens Nyheter. Jaha... Och inspirationskällor?

"A 1 Arkitekter har tittat en del på Hötorgsskraporna och andra moderna byggnader, medan Wingårdhs i sitt högmoderna hus flirtar en del med grannen Klara kyrka i fråga om färgsättningen."

Slentrianmodernism, avantgardism eller ironisk postmodernism. Varför inte skönhet, arkitektur som smälter in istället för att sticka ut?

En blogg som lyfter sådana viktiga frågor är denna. Läs gärna mer där om klassisk urban bebyggelse!

Hårdrocksnegativism

Negativismen har nått metalscenen. Svenska Dagbladets Albin Grahn presenterar i dag metalbandet Opeth, och hänger sig åt ogenerad negativism. Med den typiska rubriken "Metalrockare blandar friskt" kan vi läsa varför Opeth är så "speciella":

"Svenska death metal-bandet Opeth har gjort sig kända för att utmana genren med akustiska element och progressiva influenser."

"'Det krävs ett tränat öra', tyckte SvD:s recensent Linnea Olsson om senaste skivan, men hon imponerades också av att bandet ständigt plöjer ny och orörd mark."

Egentligen faller alltså skuggan även på Linnea Olsson.

Shame on you.

De moderna museernas negativism reloaded

Dagens understeckare i Svenska Dagbladet, undertecknad Margaretha Rossholm Lagerlöf (professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet), är en sällsamt negativistisk hyllning till de moderna museerna i världen. Rossholm Lagerlöf (RL) tecknar egentligen ganska bra de moderna museerna och den moderna konst de innesluter, kanske på grund att hon hänfaller åt slitna negativistiska kvalitetsbegrepp:

"[Museerna] kan sluta sig kring beprövade idéer men också skapa nya ytor för oss att spegla oss i. Moderna konstmuseer utgör ett paradoxalt och berikande inslag i samhället, som frizoner för ut­forskande, lek och dialog."

"Kanske skulle [moderna museer] kunna liknas vid kyrkor och moskéer, som avtecknar sig i miljön och visar föreställningar om transcendens, en existentiell gränsöverskridning i någon mening."

"Det finns inga enklare svar än sådana omfattande och samtidigt trevande tankeresor, om man vill utforska konstmuseet, dess uttryckssätt och arbeten som är mångtydiga, kanske utmanande, samtidigt som de ter sig så självklart integrerade i samhället [...]."

RL bygger också vidare på den mycket obskyra idén att modern konst skulle skapas för, eller skapa framtiden. En typisk avantgardistisk tanke, som hon uppenbarligen inte ser något problem med. Inte heller skyr hon svepande formuleringar kring hur konst verkligen fungerar:

"Men det ­moderna konstmuseet är något ännu mer särskilt. Det spelar med framtiden, med det som ännu inte formulerats eller förklarats. [...] Det finns på ett avgörande sätt en terapeutisk kraft i konst, en läkande förmåga i det att man ­låter det tabubelagda bli sett (det mest ­invecklat skuldbelagda) [...]. Det moderna konstmuseet är ett slags förkroppsligat konstbegrepp. Som sådant befinner det sig i ett system av paradoxer, kanske kortslutningar, som hela tiden måste ske för att nya laddningar ska kunna bli till."

Samtidigt belyser RL de sjukt elitistiska dragen hos modern konst på ett bra sätt, och poängterar (naivt nog) den moderna konstens självupptagenhet och avantgardistiska "frihetssträvande" - en strävan efter att vara unik och helt oberoende av traditionen. Som att modernister som Picasso eller Hugo Ball skulle vara något utan tradition:

"Benämningar som ”kubister”, ”konkretister”, ”dadaister”, ”minimalister”, ”poststrukturalister”, och så vidare, fogar in verk i konceptuella och samtidigt strategiska ramverk, där de framstår som banbrytande eller individuellt typiska. Det som inte hakar i något annat går inte att begripa, för kritiker och publik. Det är som metaforen som behövs för att göra det obekanta bekant. Konst hör ihop med frihet, individuell och professionell frihet."

RL tror inte heller på kritikerns profession, och hänfaller i sin text till totalrelativism, också det en negativistisk grundtanke:

"Kvalitetsomdömet är mycket viktigt i konst, om än omstritt och utmanat. Det representerar egentligen inte egenskaper i verket enbart, utan hur dessa egenskaper kan komma i samspel med betraktaren. Faller omdömet så behöver det inte drabba verket, utan snarare kan det vara betraktaren som visar upp en fördomsfull eller banal reaktion."

RL är som sagt professor i konstvetenskap, och har som sådan uppenbarligen svalt hela den negativistiska och dekonstruktionsdikterande hemläxan med hull och hår.

Bevare oss.

Småbarnsnegativism

Så här lät det ofta när jag var liten pilt:

-Jag vill inte gå till skolan.
Mamma: Men det måste du.
-Varför det?
Mamma: för att annars lär du dig inget.
-Varför ska jag lära mig något?
Mamma: För annars får du inget jobb.
-Varför ska jag ha ett jobb?
Mamma: för annars får du inga pengar.
-Varför ska jag ha pengar?
Mamma: annars får du inget eget liv.
-Varför ska jag ha ett liv?
Etc etc.

Jag var en riktigt negativistist som barn alltså. Av vissa bloggande negativister förstår jag nu att jag måste ha varit ett riktigt geni. Jag borde ha blivit kontinental filosof och i härligt trots fortsatt på det där viset.

Här t. ex. skiner det igenom att Bloggare Björn faktiskt överbevisats av massiv fakta om att han haft fel om svensk skola. Vad gör man då? Ja, han fortsätter ställa massa random frågor, så att han inte behöver erkänna att han haft fel, ja inte ens att han skulle kunna ha fel. Och som vi lärt oss som barn finns det ingen teoretisk ände på sådant ifrågasättande. Man kan fortsätta hela livet om man är riktigt vrång och mor inte går ur tiden.

Deleuze, ultranegativisten, och hans lärjunge

Edward Saids Orientalism har kritiserats tidigare på denna blogg. Men det finns givetvis fler huvudkällor till negativismen inom samhälle och humaniora. Gilles Deleuze: Postskriptum om kontrollsamhällena finns på nätet att läsa för den som orkar.

Det finns givetvis mycket att säga om denna typ av negativism. Men man kan ju nöja sig med att konstatera att bland alla mullvadar och ormar är detta inget annat än en ändlös rad av förkastande och kritik av de senaste två tusen årens västerländska historia. Varken mer eller mindre. Allt förkastas, helt oavsett hur det är utformat eller när det förekommit i vår historia. Kunskapen, sjukhusen, skolorna, politiken, fängelserna, religionen. Allt!

En grundpoäng hos Deleuze är att om det till exempel verkar som om skolan blivit något mer human och frihetlig i dagens Sverige, t. ex. jämfört med , säg 1800-talets tyska skola, så är det en chimär, en lögn man gått på. Det är precis lika illa i båda fallen, eller kanske till och med värre nu. I det Tyska 1800-talet hycklade man i alla fall inte med förtrycket.

Att detta är en historieteori som är fullkomligt värdelös, eftersom den inte kan falsifieras, är inget som bekymmrar vissa bloggare, som tycker detta är höjden av vishet. Och det är klart att det underlättar för Bloggare Björn att allt är kritiserbart, utan att man varken behöver, eller ens kan, formulera något positivt alternativ.

Avskaffa allt, så blir allt bra! Wohoo!

Kungligt negativistpris

Dalademokraten meddelade igår att Kungliga Musikaliska Akademien gett 2008 års jazzpris till "röstkonstnären" Sofia Jernberg. Priset på 100.000kr får hon för "ett nyskapande och kompromisslöst konstnärskap. En orädd musiker som [...] bryter ny mark i området mellan jazz och konstmusik".

Juryn har uppenbarligen pluggat på bra i negativismens lilla röda för att få till så lite substans som möjligt i en motivering.

Studerar man vidare på Akademiens hemsida vilka som fått priser finns det många fina motiveringar, men det är väl kanske ett tecken i tiden att pedagogerna lovordas i negativistisk riktning? Se själva vad som premieras:

"Under lång tid har Stein Gloppestad omsatt sin nyfikenhet och lust att lära sig nya saker till spännande projekt och nya verksamheter där elever tillåts växa och få nya utmaningar på sina egna villkor."

"Kjell-Åke Åsberg är en enastående pedagog som inspirerar sina elever med sin drivkraft och nyfikenhet. Finns det något nytt intressant så arbetar han för att genomföra det, alltid med bra resultat."

Nytt, nytt, nytt - så länge något är nytt verkar det bra. Det framgår aldrig varför det nya automatiskt är gott.

I övrigt skall Kungliga Musikaliska Akademien ha all heder för sitt främjande av kvalitetsmusik och sin stipendieverksamhet till klassiskt skapande, tonala musiker och komponister. Akademien behövs verkligen i samtidens allt mer tomt gestikulerande och dekadenta musikvärld.

Negativistiska julklappstips

Dagens Nyheter presenterar idag en lista på filmer deras recensenter tycker vi skall ge som julklappar. Maaret Koskinen tipsar där om en "Eric M Nilsson-box", och kan inte låta bli negativistiska lovord:

"Extrem produktivitet och nyskapande går sällan hand i hand. Såvida man inte heter Eric M Nilsson. Från början av 60-talet till dags dato har han [...] kontinuerligt flyttat fram gränserna för filmessäns sätt att tänka: Vad är språk? Vad är identitet? Finns det en värld bortom våra ställföreträdande bilder där sanningen bara stundom 'slår ned i bländverk och villfarelser'? [E]n rik produktion, där inte minst ett mediefilosofiskt ifrågasättande av (de egna) konventionerna står i fokus[...]."

Vår blogg bönhörd?

Den 17 november efterlyste denna blogg kritiker som kan formulera sig utan att använda negativistiskt idisslande eller enbart beskrivande. Kanske har vi nu blivit lite bönhörda?

Den 7 december publicerade Malin Ullgren en intressant artikeln i Dagens Nyheter som till viss del tar upp samtidens kritikerproblem. Visserligen något naiv gällande vad som skall föras fram i verk, men ändå ett rop i mörkret som är värt att uppmärksamma. Läs den!

"'Inget utrymme för olönsamma böcker' var ett rakt besked från Akademibokhandelns nya vd Ulf Lindstrand när han intervjuades av TT Spektra. Okej. Men då kanske det är dags för litteraturkritiken att vara ärlig tillbaka: vi har inget utrymme för lönsamma, dåliga. Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet."

Cronemans filmnegativism

I Dagens Nyheter 2008-11-28 kunde vi läsa Johan Cronemans recension av Karin Westerlunds film Gud, lukt och henne. Varför skall vi gå och se denna film? Croneman förklarar redan i inledningen av sin recension:

"Det är väldigt provocerande. Och utmanande. Skulle ni händelsevis bara titta förbi biografen, helt förutsättningslöst, skulle nog de flesta av er bli lite lätt förbannade. Det är inte film som vi brukar se film - men kanske är det film som vi lite oftare borde se den? I avsaknad av linjära berättelser, utanför den vanligaste dramaturgin. Ett slags flum, helt enkelt, men i ordets bättre bemärkelse. Pretentiöst som satan, men med väldigt öppna sinnen. Inte så dumt alls."

Negativistisk syn på Robert Bly i Kyrkans tidning

Robert Bly är en poet som med traditionella verkningsmedel lyckats skapa mycket fin och stämningsfull poesi. Han mysticism och inspiration har befruktat hans poetiska värld med levnadsvisdom och bildstormande metaforer.

Ändå lyckas inte Kyrkans tidnings recensent Paulina Helgeson (i nr. 49 2008) hitta andra kvalitéer än vanliga negativistiska vomitiv när Blys diktsamling Min dom blev tusen år av glädje skall recenseras, typiskt nog med rubriken "En nyskapande ålderman":

Översättarna har säkert sagt mycket klokt i sitt förord, men det unika och nystartande är visst det viktigaste för Helgeson att föra fram. Översättarna "beskriver de senaste 14 årens dikter från Blys penna som en 'lyrisk nystart' och menar också att den är 'unik i hans karriär'. Denna nystart kan sägas börja med diktsamlingen från 1994 [...]".

"[D]e åldrande föräldrarna står för ett nytt lyriskt tilltal."

"Ytterligare nyskapande plockar Bly fram i de två diktsamlingarna från 2000-talet där han med utgångspunkt i den persiska ghazalen skapar en egen diktform."

Som att t.ex. Fröding inte redan gjort det, eller vadå? Hur som helst är det ointressant. Att finna negativistiska kvalitetsmarkörer blir i vilket fall som helst det viktigaste för Helgeson, och detta hos en poet där det borde vara som lättast att hitta positiva och meningsbyggande kvalitéer. Extra tydligt blir det när det enda som är intressant med att inspireras av ghasalen uppenbarligen är att Bly gör något "nytt" med den.

Besynnerligt.

Pascalidou knäcker negativismkoden

Att konsten kapats av en elit, medan arbetare får nöja sig med kioskroman är en bild som ibland målas upp, så t.ex. av Alexandra Pascalidou i Metro.

Konsten är full av koder, skriver hon, som arbetarbarnen inte har nycklarna till. Vad är det då för sublim upphöjdhet som undanhållits de stackars arbetarbarnen? Jo:

Konst handlar inte om att fatta fel eller rätt. Det handlar om att öppna tanken, utmana, provocera fram nya världsbilder och associationer. Att ifrågasätta gängse uppfattningar. Det är därför konsten är så viktig. Det är det sista fria rummet för oliktänkande.

Arbetarklassens frälsning hägrar om den bara inser att svarta plastsäckar är en provokation mot deras konventionella tänkande. Ja, det låter väl som bra?

Negativism på lärarhögskolan

Inte kan det väl finnas negativism på lärarhögskolan? Det måste väl ändå vara ett positivt bålverk, där kunskapens låga skall få lysa starkt över lärare och deras elever?

Nja, inte riktigt så. I den här presentationen av en avhandling ser man varför lärarhöskolan kan ses som en veritabel vulkan av negativistisk lava:

"Genom att använda motspråk, det vill säga att utmana och provocera individens själv- och omvärldsförståelse, kan vi överskrida gränser och få syn på oss själva och våra förgivettaganden säger forskaren Birgitta E. Gustafsson. Att göra det innebär samtidigt ett omprövande av tidigare kunskap, och däri ligger själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel."

Lärare som utbildas med en så gedigen forskningsgrund måste ju bara bli fantastiskt kunniga och bildade, eller?

Men säger avhandlingen ingenting om hur elever lär sig mer och bättre och på ett roligare sätt?

Nej. Citatet blir långt, men inte ens Leo Jutbring har lyckats överträffa denna negativistiska islossning:

- Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande: den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär sig mer och mer om något, men det innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat något i sin föreställning. Det andra sättet innebär att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare säkert känner till, men jag menar att det är ett område som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande. Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden. När något stöter emot den egna föreställningsvärlden kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande och gör uppror mot etablerade föreställningar - men även pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.

Och efter alla dessa omvärderingar och provokationer, vad blir då det positiva resultatet? Ja, eleven får en möjlighet att se en spegling av det egna jaget...

Det är inte svårt att se den pedagogiska mardrömmen framför sig: en helt uppeldad Gustavsson som desperat försöker provocera barnen ur sin "etablerade föreställning om sig själv", allt medan eleverna, och förhoppningsvis föräldrarna, om de visste vad som pågick, undrar varför de inte får lära sig något.

Mot slutet klämmer hon också till med en negativistisk programförklaring för hela läraryrket:

Jag tror att det är viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen, men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning. Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste man själv få stöta på motspråk – annars kommer man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation, för det är ytterst det som läraryrket handlar om.

Aj fasen, jag som trodde det gick ut på att lära elever så mycket som möjligt på ett så roligt och meningsfullt sätt som möjligt.

Odefinierat nyskapande betalar sig

Östran meddelade den 30 september att Stiftelsen Framtidens kultur går i graven - en institution som sedan 1994 skänkt en dryg miljard kronor (!!!) (som tagits från de upplösta svenska löntagarfonderna), till "nyskapande kulturprojekt".

Eva Swartz, ordförande, säger att de som kommer att drabbas hårdast är "framför allt de som har nya idéer".

Men vad är då "nya idéer"? Stadgarna preciserar sig inte, men mantrat "nyskapande" återkommer gång på gång:

Stadgar: "2. Stiftelsen skall tillgodose sitt syfte genom att under minst tio år ge ekonomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt."

Riktlinjer: "Stiftelsen prioriterar konstnärligt och kulturellt nyskapande projekt."

"Stiftelsen prioriterar stöd till konst- och kulturlivets utvecklings- och förnyelsearbete samt förnyelse av kulturinstitutioner och kulturorganisationer."

Vari ligger denna förnyelse? Vilken kvalitet ligger inbäddad i begreppen förnyelse och nyskapande? Och vilka institutioner och kulturella linjer anses då vara statiska och oföränderliga - och därmed inte värda en miljard statliga kronor? Det vill jag veta.