Kungligt negativistpris

Dalademokraten meddelade igår att Kungliga Musikaliska Akademien gett 2008 års jazzpris till "röstkonstnären" Sofia Jernberg. Priset på 100.000kr får hon för "ett nyskapande och kompromisslöst konstnärskap. En orädd musiker som [...] bryter ny mark i området mellan jazz och konstmusik".

Juryn har uppenbarligen pluggat på bra i negativismens lilla röda för att få till så lite substans som möjligt i en motivering.

Studerar man vidare på Akademiens hemsida vilka som fått priser finns det många fina motiveringar, men det är väl kanske ett tecken i tiden att pedagogerna lovordas i negativistisk riktning? Se själva vad som premieras:

"Under lång tid har Stein Gloppestad omsatt sin nyfikenhet och lust att lära sig nya saker till spännande projekt och nya verksamheter där elever tillåts växa och få nya utmaningar på sina egna villkor."

"Kjell-Åke Åsberg är en enastående pedagog som inspirerar sina elever med sin drivkraft och nyfikenhet. Finns det något nytt intressant så arbetar han för att genomföra det, alltid med bra resultat."

Nytt, nytt, nytt - så länge något är nytt verkar det bra. Det framgår aldrig varför det nya automatiskt är gott.

I övrigt skall Kungliga Musikaliska Akademien ha all heder för sitt främjande av kvalitetsmusik och sin stipendieverksamhet till klassiskt skapande, tonala musiker och komponister. Akademien behövs verkligen i samtidens allt mer tomt gestikulerande och dekadenta musikvärld.

Negativistiska julklappstips

Dagens Nyheter presenterar idag en lista på filmer deras recensenter tycker vi skall ge som julklappar. Maaret Koskinen tipsar där om en "Eric M Nilsson-box", och kan inte låta bli negativistiska lovord:

"Extrem produktivitet och nyskapande går sällan hand i hand. Såvida man inte heter Eric M Nilsson. Från början av 60-talet till dags dato har han [...] kontinuerligt flyttat fram gränserna för filmessäns sätt att tänka: Vad är språk? Vad är identitet? Finns det en värld bortom våra ställföreträdande bilder där sanningen bara stundom 'slår ned i bländverk och villfarelser'? [E]n rik produktion, där inte minst ett mediefilosofiskt ifrågasättande av (de egna) konventionerna står i fokus[...]."

Vår blogg bönhörd?

Den 17 november efterlyste denna blogg kritiker som kan formulera sig utan att använda negativistiskt idisslande eller enbart beskrivande. Kanske har vi nu blivit lite bönhörda?

Den 7 december publicerade Malin Ullgren en intressant artikeln i Dagens Nyheter som till viss del tar upp samtidens kritikerproblem. Visserligen något naiv gällande vad som skall föras fram i verk, men ändå ett rop i mörkret som är värt att uppmärksamma. Läs den!

"'Inget utrymme för olönsamma böcker' var ett rakt besked från Akademibokhandelns nya vd Ulf Lindstrand när han intervjuades av TT Spektra. Okej. Men då kanske det är dags för litteraturkritiken att vara ärlig tillbaka: vi har inget utrymme för lönsamma, dåliga. Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet."

Cronemans filmnegativism

I Dagens Nyheter 2008-11-28 kunde vi läsa Johan Cronemans recension av Karin Westerlunds film Gud, lukt och henne. Varför skall vi gå och se denna film? Croneman förklarar redan i inledningen av sin recension:

"Det är väldigt provocerande. Och utmanande. Skulle ni händelsevis bara titta förbi biografen, helt förutsättningslöst, skulle nog de flesta av er bli lite lätt förbannade. Det är inte film som vi brukar se film - men kanske är det film som vi lite oftare borde se den? I avsaknad av linjära berättelser, utanför den vanligaste dramaturgin. Ett slags flum, helt enkelt, men i ordets bättre bemärkelse. Pretentiöst som satan, men med väldigt öppna sinnen. Inte så dumt alls."

Negativistisk syn på Robert Bly i Kyrkans tidning

Robert Bly är en poet som med traditionella verkningsmedel lyckats skapa mycket fin och stämningsfull poesi. Han mysticism och inspiration har befruktat hans poetiska värld med levnadsvisdom och bildstormande metaforer.

Ändå lyckas inte Kyrkans tidnings recensent Paulina Helgeson (i nr. 49 2008) hitta andra kvalitéer än vanliga negativistiska vomitiv när Blys diktsamling Min dom blev tusen år av glädje skall recenseras, typiskt nog med rubriken "En nyskapande ålderman":

Översättarna har säkert sagt mycket klokt i sitt förord, men det unika och nystartande är visst det viktigaste för Helgeson att föra fram. Översättarna "beskriver de senaste 14 årens dikter från Blys penna som en 'lyrisk nystart' och menar också att den är 'unik i hans karriär'. Denna nystart kan sägas börja med diktsamlingen från 1994 [...]".

"[D]e åldrande föräldrarna står för ett nytt lyriskt tilltal."

"Ytterligare nyskapande plockar Bly fram i de två diktsamlingarna från 2000-talet där han med utgångspunkt i den persiska ghazalen skapar en egen diktform."

Som att t.ex. Fröding inte redan gjort det, eller vadå? Hur som helst är det ointressant. Att finna negativistiska kvalitetsmarkörer blir i vilket fall som helst det viktigaste för Helgeson, och detta hos en poet där det borde vara som lättast att hitta positiva och meningsbyggande kvalitéer. Extra tydligt blir det när det enda som är intressant med att inspireras av ghasalen uppenbarligen är att Bly gör något "nytt" med den.

Besynnerligt.

Pascalidou knäcker negativismkoden

Att konsten kapats av en elit, medan arbetare får nöja sig med kioskroman är en bild som ibland målas upp, så t.ex. av Alexandra Pascalidou i Metro.

Konsten är full av koder, skriver hon, som arbetarbarnen inte har nycklarna till. Vad är det då för sublim upphöjdhet som undanhållits de stackars arbetarbarnen? Jo:

Konst handlar inte om att fatta fel eller rätt. Det handlar om att öppna tanken, utmana, provocera fram nya världsbilder och associationer. Att ifrågasätta gängse uppfattningar. Det är därför konsten är så viktig. Det är det sista fria rummet för oliktänkande.

Arbetarklassens frälsning hägrar om den bara inser att svarta plastsäckar är en provokation mot deras konventionella tänkande. Ja, det låter väl som bra?

Negativism på lärarhögskolan

Inte kan det väl finnas negativism på lärarhögskolan? Det måste väl ändå vara ett positivt bålverk, där kunskapens låga skall få lysa starkt över lärare och deras elever?

Nja, inte riktigt så. I den här presentationen av en avhandling ser man varför lärarhöskolan kan ses som en veritabel vulkan av negativistisk lava:

"Genom att använda motspråk, det vill säga att utmana och provocera individens själv- och omvärldsförståelse, kan vi överskrida gränser och få syn på oss själva och våra förgivettaganden säger forskaren Birgitta E. Gustafsson. Att göra det innebär samtidigt ett omprövande av tidigare kunskap, och däri ligger själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel."

Lärare som utbildas med en så gedigen forskningsgrund måste ju bara bli fantastiskt kunniga och bildade, eller?

Men säger avhandlingen ingenting om hur elever lär sig mer och bättre och på ett roligare sätt?

Nej. Citatet blir långt, men inte ens Leo Jutbring har lyckats överträffa denna negativistiska islossning:

- Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande: den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär sig mer och mer om något, men det innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat något i sin föreställning. Det andra sättet innebär att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare säkert känner till, men jag menar att det är ett område som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande. Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden. När något stöter emot den egna föreställningsvärlden kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande och gör uppror mot etablerade föreställningar - men även pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.

Och efter alla dessa omvärderingar och provokationer, vad blir då det positiva resultatet? Ja, eleven får en möjlighet att se en spegling av det egna jaget...

Det är inte svårt att se den pedagogiska mardrömmen framför sig: en helt uppeldad Gustavsson som desperat försöker provocera barnen ur sin "etablerade föreställning om sig själv", allt medan eleverna, och förhoppningsvis föräldrarna, om de visste vad som pågick, undrar varför de inte får lära sig något.

Mot slutet klämmer hon också till med en negativistisk programförklaring för hela läraryrket:

Jag tror att det är viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen, men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning. Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste man själv få stöta på motspråk – annars kommer man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation, för det är ytterst det som läraryrket handlar om.

Aj fasen, jag som trodde det gick ut på att lära elever så mycket som möjligt på ett så roligt och meningsfullt sätt som möjligt.

Odefinierat nyskapande betalar sig

Östran meddelade den 30 september att Stiftelsen Framtidens kultur går i graven - en institution som sedan 1994 skänkt en dryg miljard kronor (!!!) (som tagits från de upplösta svenska löntagarfonderna), till "nyskapande kulturprojekt".

Eva Swartz, ordförande, säger att de som kommer att drabbas hårdast är "framför allt de som har nya idéer".

Men vad är då "nya idéer"? Stadgarna preciserar sig inte, men mantrat "nyskapande" återkommer gång på gång:

Stadgar: "2. Stiftelsen skall tillgodose sitt syfte genom att under minst tio år ge ekonomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt."

Riktlinjer: "Stiftelsen prioriterar konstnärligt och kulturellt nyskapande projekt."

"Stiftelsen prioriterar stöd till konst- och kulturlivets utvecklings- och förnyelsearbete samt förnyelse av kulturinstitutioner och kulturorganisationer."

Vari ligger denna förnyelse? Vilken kvalitet ligger inbäddad i begreppen förnyelse och nyskapande? Och vilka institutioner och kulturella linjer anses då vara statiska och oföränderliga - och därmed inte värda en miljard statliga kronor? Det vill jag veta.

En språkmaterialistisk säl

Borlänge tidnings Jessica Dalman ( 2008-10-08) älskar nonsens; varför? Jo, hon har sett Kalle Haglunds och Markus Jägerstedts språkmaterialistiska show "Lätt autistiska särintressen".

Vad är då detta? Jo, det är en "blandning av techno, yoga och dikt [som] är helt oemotståndlig" får vi veta. Vi får också veta att det är publiktomt. Vari består då detta oemotståndliga som inte lockar en publik?:

"[A]tt säga vad deras föreställning handlar om är omöjligt.[...] Det är nämligen alldeles obegripligt när Markus Jägerstedt drar i gång sin laptop-pop och Kalle Haglund paddlar omkring som en säl på scenen."

"Haglund är ute efter att riva alla murar, ta bort alla kategorier, allt språk som håller oss isär. Sedan vill han att vi ska mötas där, mitt i ordlösheten, och bara vara människor. [...] Att inte försöka förstå blir enda sättet att förstå."

Som att inte recensenten insett att det är språket som skiljer oss från djuren. Och att traditionslösheten hos dagens "avantgardistiska" språkmaterialister gör att de tror att deras dadaism och futurism är just "avantgarde". Men det genrebrytande, provocerande och fascinerande att en poet vill vara en säl är uppenbarligen oemotståndligt nog att locka, ja, ingen?

Kyrklig ledarnegativism

I Kyrkans tidning nummer 46 2008 för ett antal präster och en förskolechef fram vad det är för biskopar som de tycker bör leda kyrkan i Sverige. Och ja, de vill ha biskopar med följande kvalitéer, ty de "behöver en ny syn på ledarskap i kyrkan":

"Vi behöver ledare som kan entusiasmera, utmana, provocera", det "krävs en större mångfald och nytänkande bland tänkbara kommande biskopar"! "Nya namn! Andra kompetenser! Öppna kyrkan för influenser och andra erfarenheter än den strikt kyrkliga!".

Det viktigaste är dock att de kommande biskoparna som skall frälsa kyrkan "våga[r] tänka utanför de traditionella kyrkliga ramarna"!

... halleluja?

Slentriannegativism i SvD

Den 12/9 2008 presenterade Paulina Helgeson tre kortrecensioner i Svenska Dagbladet: Inger Edelfeldts Namnbrunnen, Helene Rådbergs Det gula rummets små terapistycken och Stefan Ingvarssons Bögjävlar.

Det börjar bra; Edelfeldts bok presenteras konstruktivt. Boken har t.ex. "hög förtrollningsfaktor, både bildligt och bokstavligt", men Helgeson tar ut sig, och de två kvarvarande böckerna presenteras negativistiskt: "Delvis utmanande" blir Rådbergs bok, som använder "kön, klass och maktstrukturer" som "bärande balkar" (!?).

När vi kommer fram till Ingvarssons bok så förstår vi det förra inlägget på denna blogg som tog upp en text av just Ingvarsson. Hans bok behandlar nämligen "fem arga, bittra och gnälliga bögar tar verbalt strypgrepp på den svenska homonormativiteten". Den skall visst vara "[p]rovocerande och intressant".

Tack för upplysningen, Helgeson.

Queer kultur AB

Aftonbladets Stefan Ingvarsson konstaterade 2008-08-05 i nämnda tidning att det är bra att Europride 2008 gav mer plats åt "konst, litteratur och konst", och självfallet är det så: "Just för att assimileringen går framåt är behovet av nya berättelser och bilder som skildrar våra erfarenheter och vår identitet skriande."

Allt gott så långt - Ingvarssons felslut kommer i slutet av artikeln, där han väljer det lättaste av vägar för att förklara hur god kultur skall vara:

"I någon bemärkelse är nämligen all riktigt intressant kultur queer - det vill säga normbrytande, ifrågasättande och omvälvande. [...] Det behövs ett nytänkande och en kulturpolitik som lyfter fram våra historier."

Självfallet är det sorgligt att hbt-personer fortfarande inte kan nå förståelse i vårt samhälle, men hur skall queerkulturen/hbt-samhället kunna assimileras och förstås om den omfamnar queerteroem och negativism och ständigt måste provocera, ifrågasätta och vara omvälvande? Detta är grundproblemet för queerteoretiker och galna feminister: deras självbild är att vara normbrytande, ifrågasättande och omvälvande - ständigt - alltid. Det är sorgligt. Det finns inte utrymme för förståelse, sans, samtal och lugn - då försvinner den grund som hela idékomplexet vilar på. Hela identiteten bygger nämligen på att vara utanför och hotas så fort "de vanliga" (heterosexuella tråkiga medelsvenssons) inte längre oroas, höjer på ögonbrynen eller upprörs av hbt-grupper.

Det hela får mig att tänka på den fiktiva Little Britain-bögen Daffyd som bor i den walesiska byn Llanddewi Brefi. Daffyds hela identitet vilar på att han är byns ende bög, något han ofta, gärna och klagande berättar för alla. Vad vi som tittare förstår är att byn omfamnar honom som vem som helst och dessutom har flertalet bögar; men eftersom Daffyds livsprojekt är att vara Unik, Utanför och Oförstådd blir han självklart ständigt rosenrasande, upprörd och stött så fort verkligheten knackar på dörren.

Negativismundersökning i SvD?

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet kan man se ovanstående ruta som får åtminstone undertecknad att småfnissa. Vid en första anblick kan man få för sig att det är en undersökning riktad till kulturkritiker och -journalister.

Så roligt var det tyvärr inte. Undersökningen är från "Idag - Känn dig själv": en artikel om "Borderline personlighetsstörning".

Tunedals slentriannegativism

I Aftonbladet presenterar Jenny Tunedal 081129 konstutställningen VALIE EXPORT: en "laddad lek med kvinnorollerna". Den handlar om genus, queer, onani, snusk och kött... Kan vi kanske vänta oss lite helgmysig negativism?

Jajjemen...

"Pergament är torkad hud, alltså är kroppen en bok. Och på den skriver makten sina berättelser: om över- och underordning, om norm och avvikelse."

En tatuering blir "en markering av den gräns mellan socialt och privat som kanske inte finns, mer än som en spricka vi bär inom oss."

Och det blir värre:

"I fyrtio år har VALIE EXPORT utmanat, omdefinierat, lekt med och utsatt sig för vad det innebär att vara kvinna i den här världsordningen[...]".

VALIE EXPORT liknar "Smärt- och skämtkonstnärer vars intellektuella och fysiska arbete kan kallas våldsamt motstånd. Det handlar inte om att vara konstruktiv, eller ens särskilt nyanserad. Inte om att dölja eller läka, utan om att slita sönder."

Huvudet på spiken. Tunedal smyger inte med sin negativism, eller fascination för negativism - hon har ett uttalat program där negativism, sönderslitande och dekonstruktion innebär kvalitet. Kanske är det bättre när det blir så här uttalat; när negativismen inte blir en dold agenda, eller ännu värre: när negativismen smugit sig in i kulturjournalistiken helt utan att recensenten/skribenten ens reflekterat över vad det innebär att använda sig av negativistiska argument. Eller är det kanske just där Tunedal placerar sig? I slentriannegativismens diktatur? Kanske skulle vi skicka henne ett exemplar av Kritik av den negativa uppbyggligheten?

Plusordet räddar DN-kritikern

Helena Lindblad ska i detta klipp från DN kultur förklara vad som är bra med Ruben Östlunds film De ofrivilliga.

"Den är bra", säger hon. "Årets bästa svenska film". Vad är det då som är så bra, frågar reportern?

Jo, säger Lindblad, med ett friskt flöde av negationer, den har ingen historia, inga kända skådespelare och den handlar om ganska jobbiga saker. Det som är häftigt är att den är helt nyskapande.

Filmen innehåller parallella berättelser som inte knyts samman, och handlar om grupptryck, får man vidare veta. Man känner igen sig i den. Men någon mer förklaring till att den skulle vara årets bästa svenska film får man inte mer än att den är nyskapande.

Negationskritik i kubik från DN's filmredaktör. Ett enda negativitisk plusord räcker tydligen för att avge sin kritik på sveriges största kulturredaktion.

Till DN's försvar ska det sägas att den här recensionen har något mer substans.

Negativismens grundtroper

I den här artikeln i Aftonbladet hävdas som så ofta annars att något fantastiskt nytt skall välla fram inom kort. Om vi hittar på nya ord och förkastar alla gamla, så kommer vi äntligen att slippa bördan av några tusen års civilisation och kan äntligen få vara oss själva.

Nytt hopp kommer sig av att recensenten läst nya numret av Glänta, och där funnit en encyklopedi över framtidens otänkta tankar. Jag gillar hela projektet, ungefär som jag gillar Borges. Recensenten känner jag dock bara tvivel inför.

Så här skriver han "Resultatet är definitionen av fantastiskt: nyskapande, dumsmart och helt roligt."

Fantastiskt lika med nyskapande är ju lätt att avslöja som en negativistisk trop, som inte är mer att orda om. Dumsmart får väl anses som själva definitionen av nonsen, eller helt enkelt allmän standard för den här typen av kulturjournalistisk "vishet", som blivit så vanlig i våra rikstidningar. Att rolig följer på kvalitetsredovisningen är mer intressant. För varför, frågar jag mig, anses allt som är nytt automatiskt vara fantastiskt? Som varelser vill vi visserligen vidga våra vyer, och detta är alltid människans utmaning. Men i detta roligt anar man ytlighetens kärna som kommer till uttryck i negativismen. En TV-skadad, kapitalistisk-individualistisk underhållningsfeber. Allt som är lite roligt och nytt, vad som helst bara jag blir ständigt stimulerad, underhållen, ryckt ur den tristess som min arbetsskygghet och materialistiska slentrianåskådning försatt mig i. Det ska vara roligt, och nytt.

Negativism ända upp i statens kulturråd

Kulturrådets sakkunniga, bland andra Tomas Forser, Mats Hjelm, Joakim Milder och Maria Lantz, den sistnämnda från Kungliga Konsthögskolan, har skrivit debattartikel i DN, där de försöker försvara att staten finansierar konstsektorn i samhället. Initiativet är för all del lovvärt, då skattesystemet i vårt land gett en tradition där mecenatskap kommit helt i skymundan.

Vad har man då att anföra till konstens försvar? Varför är konsten värd att plöja ned skattepengar i? Jo hör och häpna:

"Konstens samhällsfunktion bär däremot på en visionär och kritisk kraft som ska kunna störa och överraska den breda rörelsen. Den omprövar och föreslår nya synsätt, positioner och maktrelationer inom kulturen."

OK, här anar man att mer ren negativism finns att hämta, trots att vi nu rör oss hos den absoluta makteliten i svenskt konstliv. Och se:

"Och just så menar vi att konstnärer kan ses: de som både sinnligt och intellektuellt spejar mot det som vi bara anar, de som lyckas med att iaktta och beskriva vart vi är på väg på ett sätt som ifrågasätter och bryter det etablerade sättet att se på samtiden."

Men om statens kulturråd ska motivera konsten måste de väl ändå kunna kläcka ur sig något om vad konsten kan vara bra för. Och något om vilken kvalitet den konst man vill betala statligt för bör ha. Och det har man också:

Den mest komplexa frågan, som tar mycket diskussionstid i vårt arbete, är riktlinjen konstnärlig kvalitet. Detta handlar om kontinuerliga diskussioner och omförhandlingar. Vi bedömer innehållet, vad som görs och utforskas. Kvalitet eller verkshöjd handlar om den drivna kunskapen i kombination med att tänka annorlunda och nytt. Det är viktigt att möjliggöra en mångfald av konstnärliga uttryck och i mångfalden kan det uppstå en gnista som synliggör en ny och oväntad väg.

Ja, mer skrämmande i sin ytliga tomhet blir väl inte ett negativistiskt konstetablissemang i ett land? "Tänka nytt" är verkligen det enda man kan komma fram med. Men detta är ju ett helt och hållet värdelöst argument, som man kan använda för att motivera värdet av allt från barnpornografi till TV-shopprylar med. "Kolla detta är ny barnporr. Å, så bra! Kolla detta är en ny tomato-wizard" Å, så bra."

Vidare jämför man statens satsningar i konst med finansieringen av forskning. Men forskningen kan ju ange olika positiva värden som man vill uppnå; bättre mediciner, bättre kunskap om feudalismen, bättre vattenkraft i tredje världen. Där duger det (än så länge)inte med att säga att man kommer med något nytt, oavsett kvalitet eller inriktning.

Inte konstigt att kulturrådet måste skriva artiklar av det här slaget för att försöka övertyga om sin egen nödvändighet.

Neodadaistisk Disneykonst i Borås m.m.

Borås gläder sig enligt Borås Tidning åt den hiskliga jättestaty av Pinocchio som nu står i centrum. Man kan ju först och främst fråga sig vad Pinocchio har att göra i Borås, och den tämligen långsökta förklaringen hittar man snabbast på Wikipedia: "Det var en svensk konstnär, Gustaf Tenggren från Magra norr om Borås, som utformade Disneyfiguren Pinocchio på 1930-talet, efter den italienska sagan."

Recensenten Rolf Haglund vältrar sig i negativism för att försöka föra fram den amerikanske neodadaisten Jim Dines Disneyverk, samt andra skulpturer i Borås:

"Jim Dine är en av vår tids djupast klassiskt bildade konstnärer och gör inget av en slump. Att få hans mest provocerande verk till Borås ska vi förstås vara tacksamma för."

Ja, förstås ska vi det? Varför? Jo:

"Dines ämnesval bör nog uppfattas som en bredsida mot politiken och kulturen i stort, en mångtydig påminnelse om individens utsatthet och priset för strävan efter mognad och bildning, allt lika allmängiltigt. Dines provokation är av globala mått. Inte bara storleken utmanar klassiska ideal utan också den polykroma gestaltningen, färgernas gråväderskänsla. Nu när vi sett det färdiga verket inser vi dess värde, redan i det ögonblick täckelsen föll faktiskt. Kraften och energin i Pinocchios marsch utåt Allégatan (det är från den gatan skulpturen ska upplevas), de oseende ögonen och ansiktsuttryckets hjälplöshet, som väcker vår medkänsla, allt grep från första början tag i oss. Kulturchef Elisabeth Lundgren konstaterade redan före avtäckningen att nånting nytt nu börjar i Borås."

Ja, det låter ju högst orimligt - men det är ju skönt att recensenten/experten förklarar detta för oss vanliga dödliga. Allt nytt måste ju by default vara bra, eller?

Recensenten fortsätter med att förklara att nu köps det in fler skulpturer för att metropolen Borås skall synas på konstkartan. Bland de verk som köpts in märks följande:

"Marianne Lindberg de Geers charmiga bronskanin [...] [och] [...] paret Bigert&Bergströms hyllning till stans textiltradition i målade stålrör vid Resecentret."

När en staty som är realistiskt utförd ( Sean Henrys ”Catafalque”) kommer på tal hostar recensenten till: "Den närmast socialrealistiska figuren med väldiga jobbarhänder och -fötter har intagit sin celebra plats i fulländad ro med blickarna upp i rymden. Jag gillar poesin i hyllningen till en jobbarstad men kan ännu inte riktigt smälta superrealismen."

"[U]nder bron vid 'Ute' in i Stadsparken, hänger en kajakliknande järnskulptur av göteborgaren Kent Karlsson, men än märkligare av densamme är de åtta kyrkomodeller, dock utan både dörrar och fönster, som kan beskådas i Carolikyrkan. [...]. Mest provokativ är kanske den 'negativa' svarta kyrka under den vita som sträcker sig ned i underjorden."

"Anders Hammarstrands säreget poetiska verk på Ålgården, 'Kvinna gör atavistisk odyssé innan tidens slut', tänder mig likaså på alla cylindrar med outtömliga konsthistoriska associationer (särskilt egyptiska), i sin galna lek med dadaismens formelement och fantasier med inte minst apokalyptiska dimensioner."

"Olle Brandqvist har gjort en inte mindre prestation när han i vår egen landskapssten, svart diabas (visserligen från Skåne), med helt ny lekfullhet och lätthet skapat sin 'Nöjde boråsare', som vanligt i 'outgrundlig asymmetri' i ansiktsformen men ändå med en nästan lycklig humor som bryter av mot hans annars dramatiskt uttrycksfulla stenporträtt."

Recensenten avslutar:

"Måtte åtminstone några av de djärva planerna förverkligas, då har sannerligen en ny tid inletts i konst-Borås."

Man kan visserligen uppskatta att många av de uppradade konstverken söker i det förflutna efter inspiration, men det är sorgligt att postmodernismens "ironi" och "galna lekfullhet", samt kravet på provokation och avantgardism fullkomligt raderar de allvarliga och seriösa dimensionerna. Suck och åter suck.

Kyrkligt självmord med negativistisk prägel

Svenska Dagbladets Jenny Leonardz har idag skrivit en deskriptiv och intetsägande artikel om hur S:t Jacobs kyrka i Stockholm bjudit in konstfackselever för att i kyrkan hjälpa den "samtida konsten [...] att tala med människor". Nåväl. Följande axplock är väl nog för att förstå hur det hela har "tänkts" fram:

"Och pang i kyrkan. För utöver verkets [en neonskylt med ordet Pang upphängd i kyrktornet] innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande. För domprost Åke Bonnier [...] handlar det om brottning, om att gå i kamp med icke-självklara bilder och föreställningar."

Den krigiske prosten förklarar varför han vill kämpa: "–Så kan den som tar upp kampen få något med sig. Eller komma fram till att det var 'inget för mig'."

Totalrelativism. I kyrkan!

I övrigt sker följande i det helgade rummet: "Vedhuggning pågår! Det väsnas och sprätter, tvärt­emot den tystnad vi oftast är rädda att bryta."

"Och framme vid altarringen står en brokig samling figurer – störande, udda, ofärdiga."

En konstnär, som dock inte fick genomföra sitt verk, "ville byta hudfärg på Kristusgestalten på altartuppsättningen. Skulpturens hudpartier skulle täckas av ett tunt lager svartfärgad papier-maché."

Artikelförfattaren förklarar, utan att problematisera huruvida konst enbart bör provocera: "Att samtida bildkonst kan provocera särskilt i kyrkliga sammanhang vet vi. När fotoutställningen Ecce homo invigdes 1998 sa det inte bara pang, det blev en riktig smäll. Allt sedan dess har många församlingar har fortsatt att låta konstnärer umana [sic!] besökarna."

"Men provokation är inte syftet. Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet."

"Åke Bonnier försvarar konstnärernas uppdrag. –Det är oerhört viktigt att kyrkan inte enbart blir en historisk eller ceremoniell institution. Kyrkans budskap är livstolkande och livsbärande, säger han. Vi är så ordtrötta, konsten kan nå till det som vi inte kan sätta ord på."

Vad inte Bonnier och Hasselberg tänker på när de bjuder in oväsen, negativism och elände i kyrkan, förutom det självklara vanhelgandet av kyrkorummet, är att han på så sätt speglar det omkringliggande, många gånger livsförnekande och ickeandliga, moderna samhället - med argumentet att locka nya besökare. Genom att göra det tar han bort kyrkans helighet, det som gör kyrkan till något annat än rummet utanför kyrkan. Kyrkan blir helt ointressant som kyrka utan historia och ceremonier. Och varför finns det ett egenvärde i att provocera medelst kyrkorummet?

Går jag för långt om jag säger att Bonnier och Hasselberg inverterar kyrkan, gör Satan en tjänst, för att använda religiösa begrepp?

Positivt formulerad kritik efterlyses

Ett rop ut i mörkret!

Vem kan hitta en nutida kritisk artikel om ett konstnärligt verk, där kritikern huvudsakligen lyfter fram positiva värden med verket?

Följande formler verkar dominera dagens kritik:

1) Beskrivning av några olika verk. Den här artikeln ur sydsvenskan är ett exempel på detta.

2) Beskrivning av några olika verk, samt några negativistiska floskler. Det finns många exempel på sådant här på bloggen.

Frågan är om det finns någon kritiker kvar, som skriver artiklar i t.ex. dagspressen, som faktiskt kan lyfta fram positiva värden i ett verk. Och som kan göra det bättre än de flesta andra.

Tävling härmed utlyst. Fina priser utlovas.