I Kanal 5 kan vi se hur berömd man kan bli genom att framstå som kontroversiell och nyskapande:
"Tom Dixon är självupplärd designer som började med att göra svetsade stolar. År 1985 startade designfirman Cappellini producera hans stolar ”S chair” och ”Bird Lounger”, som i det närmaste blivit moderna klassiker. Sedan dess har han fortsatt att skapa kontroversiella och nyskapande möbler som nu visas på permanenta utställningar över hela välden. Bland annat visas hans verk i London på Victoria and Albert Museum; i Paris på Musée des Arts Décoratifs, Palais du Louvre och Centre Pompidou; i Basel på Vitra Chair Museum; i New York på Museum of Moderna Art och Brooklyn Museum och i Tokyo på Museum of Modern Art." (min fetstil.).
Det enda konkreta rörande kvaliteten på möblerna verkar vara att Alex och Katrin Schulman har "en lampa designad av Tom Dixon i sin hall som de båda älskade. Det var en klotformad kopparfärgad taklampa som heter Copper Shade".
fredag 14 november 2008
Tricky på Berns
Berns salonger gör reklam för "popikonen" Tricky, och där får vi bland annat veta att han, efter att ha varit med i "Massive attack, ett av pophistoriens mest konstnärliga och banbrytande band genom tiderna" nu "turnerar [...] med sin bästa skiva på tretton år! Han är fortfarande lika nyskapande och kontroversiell som någonsin och kommer garanterat kasta sin fantastiska kombination av smutsig hiphop, punk, reggae och pop rakt i ansiktet på oss."
Låter det mysigt?
"För att ge de stereotypa könsrollerna en känga ska vi inte bli överraskade om han trippar in i bröllopsklänning och stilettklackar medan han viskar fram sina mörka rhymes."
Men... Oj vad banbrytande och kontroversiellt. Och vi lär ju inte bli överraskade heller. Ständigt dessa försök till att chockera. Ett bra exempel på avantgardismens tomma gester och trötta mimik.
Låter det mysigt?
"För att ge de stereotypa könsrollerna en känga ska vi inte bli överraskade om han trippar in i bröllopsklänning och stilettklackar medan han viskar fram sina mörka rhymes."
Men... Oj vad banbrytande och kontroversiellt. Och vi lär ju inte bli överraskade heller. Ständigt dessa försök till att chockera. Ett bra exempel på avantgardismens tomma gester och trötta mimik.
"Kontroversiell och mötesrik mässa"
Under rubriken "Kontroversiell och mötesrik mässa" lockar Kristianstadsbladets kritiker med en multikulturell happening i en kyrka. Och det låter ju intressant:
"Egna körerna Trekvart och ungdomskören ConAnima, ett gäng inlånade sångherrar och en gossopran får sällskap av en böneutropande imam från Kristianstads muslimska församling. En kammarversion av Kristianstads symfoniker ställer upp med stråkar, slagverk och en blåsensemble."
Om det är ett lyckat evenemang eller ej framgår inte, däremot får vi ett fint exempel på negativistiska argument:
"Ulrika Faijermo har suttit och filat på 'The armed man' i ett och ett halvt år. Hon beskriver verket som 'väldigt gränsöverskridande': i åldersspridningen på de medverkande, mellan olika religioner och musikstilar.
- Det är helt klart musikaliskt nyskapande, och inte helt okontroversiellt."
Vi skall alltså gå dit för att det är nyskapande och "inte helt okontroversiellt". Jag som ville veta om det var bra.
"Egna körerna Trekvart och ungdomskören ConAnima, ett gäng inlånade sångherrar och en gossopran får sällskap av en böneutropande imam från Kristianstads muslimska församling. En kammarversion av Kristianstads symfoniker ställer upp med stråkar, slagverk och en blåsensemble."
Om det är ett lyckat evenemang eller ej framgår inte, däremot får vi ett fint exempel på negativistiska argument:
"Ulrika Faijermo har suttit och filat på 'The armed man' i ett och ett halvt år. Hon beskriver verket som 'väldigt gränsöverskridande': i åldersspridningen på de medverkande, mellan olika religioner och musikstilar.
- Det är helt klart musikaliskt nyskapande, och inte helt okontroversiellt."
Vi skall alltså gå dit för att det är nyskapande och "inte helt okontroversiellt". Jag som ville veta om det var bra.
torsdag 13 november 2008
Parodisk negativism i diskursanalys
På högskolorna har kunskapsproduktionen kraftigt minskat inom samhälle och humaniora. De flesta sköna lirare tycker det är mer gött att få ut CSN-finansierad smet genom lite härlig ideologiproduktion, än genom att faktisk anstränga sig med tråkig och jobbig forskning.
"Diskursanalys" kallar man en variant av negativistisk lättja på högskolorna runt om i Sverige. Det är ett utomordentligt verktyg för den som vill klä sina politiska åsikter i högskolemässig språkdräkt. Hur verkligheten är spelar här ingen roll, diskursanalytikern har alltid rätt i alla fall. För den som "kritiserar och utmanar gängse normer" måste ju ha rätt, eller hur? Intressant nog har jag aldrig hittat någon diskursanalytiker som riktat sitt kritiska sökljus mot sin egen diskurs.
I den här uppsatsen av Ylva Hagervall & Malin Lewenhaupt från sociologen i Umeå finns riktigt roliga pekoral. "Forskarna" frågar några anställda på universitetet vad de tycker om mångfaldsarbete och respondenterna envisas med att svara bla. på följande vis:
”Det är väl bra att man får en ökad bredd och möjligheter framförallt för människor från olika håll […]
”Jag tror att det är jättepositivt att man fokuserar på ett sånt här projekt men… Men(skrattar) det är i huvudsak positivt”
och
”Jag är ju positiv till att vi blandas (skrattar). Att vi finns överallt oavsett kön, etnicitet… Det kan aldrig vara så att säga något större fel”
Man ser hur tankarna spinner hos de negativistiska studenterna. Aj då, detta var ju positiva uttryck. Hmm, hur ska vi göra nu då? Det blev plötsligt jättesvårt att vara kritisk rebell när det mäktiga, rasistiska, vita, västerländska maktetablissemanget på universitetet hade precis samma åsikter som vi ville framhäva genom vår "forskning".
Simsalabim! Diskursanalysen räddar dagen (och betyget) respondenterna menar alls inte vad de säger! Så här analyserar negativisterna:
"'Det är väl bra […].' Detta visar att talaren har en mindre grad av instämmande i den uttryckta satsen, respondenten tvekar alltså i sitt påstående. I citat 2 säger respondenten: 'Jag tror att det [projektet] är jättepositivt […] men […]' I citat 3 säger en annan respondent 'Det [att blandas] kan aldrig vara så att säga något större fel.'
Detta kan uttrycka att respondenterna vet att mångfald är ett slags ideal att eftersträva men i sättet de talar inte är övertygade om att det verkligen är bra." och "...diskursen avslöjar att bilden av mångfald som något självklart positivt inte är riktigt förankrad hos respondenterna."
Där ser man vilka vidriga, vita, västerländska, rasister respondenterna innerst inne var, och falska och förljugna till på köpet! Att bara understå sig att använda "men" och "väl" när man talar om mångfald. Och att vara glad och skratta. Skäms!
Och plötslig förvandlades uppsatsförfattarna till motsatsen till all denna ondska. Gött!
"Diskursanalys" kallar man en variant av negativistisk lättja på högskolorna runt om i Sverige. Det är ett utomordentligt verktyg för den som vill klä sina politiska åsikter i högskolemässig språkdräkt. Hur verkligheten är spelar här ingen roll, diskursanalytikern har alltid rätt i alla fall. För den som "kritiserar och utmanar gängse normer" måste ju ha rätt, eller hur? Intressant nog har jag aldrig hittat någon diskursanalytiker som riktat sitt kritiska sökljus mot sin egen diskurs.
I den här uppsatsen av Ylva Hagervall & Malin Lewenhaupt från sociologen i Umeå finns riktigt roliga pekoral. "Forskarna" frågar några anställda på universitetet vad de tycker om mångfaldsarbete och respondenterna envisas med att svara bla. på följande vis:
”Det är väl bra att man får en ökad bredd och möjligheter framförallt för människor från olika håll […]
”Jag tror att det är jättepositivt att man fokuserar på ett sånt här projekt men… Men(skrattar) det är i huvudsak positivt”
och
”Jag är ju positiv till att vi blandas (skrattar). Att vi finns överallt oavsett kön, etnicitet… Det kan aldrig vara så att säga något större fel”
Man ser hur tankarna spinner hos de negativistiska studenterna. Aj då, detta var ju positiva uttryck. Hmm, hur ska vi göra nu då? Det blev plötsligt jättesvårt att vara kritisk rebell när det mäktiga, rasistiska, vita, västerländska maktetablissemanget på universitetet hade precis samma åsikter som vi ville framhäva genom vår "forskning".
Simsalabim! Diskursanalysen räddar dagen (och betyget) respondenterna menar alls inte vad de säger! Så här analyserar negativisterna:
"'Det är väl bra […].' Detta visar att talaren har en mindre grad av instämmande i den uttryckta satsen, respondenten tvekar alltså i sitt påstående. I citat 2 säger respondenten: 'Jag tror att det [projektet] är jättepositivt […] men […]' I citat 3 säger en annan respondent 'Det [att blandas] kan aldrig vara så att säga något större fel.'
Detta kan uttrycka att respondenterna vet att mångfald är ett slags ideal att eftersträva men i sättet de talar inte är övertygade om att det verkligen är bra." och "...diskursen avslöjar att bilden av mångfald som något självklart positivt inte är riktigt förankrad hos respondenterna."
Där ser man vilka vidriga, vita, västerländska, rasister respondenterna innerst inne var, och falska och förljugna till på köpet! Att bara understå sig att använda "men" och "väl" när man talar om mångfald. Och att vara glad och skratta. Skäms!
Och plötslig förvandlades uppsatsförfattarna till motsatsen till all denna ondska. Gött!
Polly - negativismteater
Polly är uppenbarligen en festival som uttryckligen funnit sin mening genom att "utmana normer och strukturer":
"POLLY presenterar svensk, nordisk och europeisk samtida dans som ifrågasätter, problematiserar, undersöker och förhåller sig aktivt till festivalens tematik. POLLY har bjudit in koreografer, teoretiker och publik för att genom verk, föreläsningar och öppna samtal ifrågasätta normer och strukturer och synliggöra identitet och kropp som processer istället för fasta tillstånd."
Håll i er nu. Det blir mer negativism nedan där de olika koreograferna presenteras:
Habib får sin storhet genom att arbeta med "identitet, religiösa och kulturella möten och individens frihet i relation till en förtryckande struktur. I sökandet efter ny former för sina verk har Mia Habibs föreställningar spelats i andra kontexter än det traditionella scenrummet."
Gambier "behandlar [...] det sceniska framträdandet som en konstruktion. Hon ifrågasätter verkligheten på scen och hittar vägar att synliggöra stagnerade former av representation med avsikt att initiera ett behov och en nyfikenhet för förändringar i teatrala presentationer. Med fysiska uttryck och text guidar hon åskådaren till en värld där lögnen är sann och fakta oviktigt. Confessions handlar om teatern som lögn och om mötet mellan aktören, publiken och scenen som separerar dem."
Sellén "medverkar [...] med sitt senaste verk Kung Kristina, som hade premiär tidigare i år och som skapades för mellanstadiet. Föreställningen ingår i Malin Hellkvist Selléns queerfeministiska koreografiserie never ending fight som producerar queerfeministiska verk med utgångspunkten att verken kropp, kön, sexualitet, identitet eller rörelse/dans är statiska tillstånd utan ständigt pågående processer. Kung Kristina är ett om kärlek och identitet som utmanar heteronormen. En föreställning som både ifrågasatts och hyllats för sin tematik och målgrupp."
Detta projekt är ingen liten extrem obskyr sak, som man kan tro, utan genomförs i "med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Västra Götalandsregionen, Framtidens Kultur och Göteborgs Stad"!
Vojne, vojne.
"POLLY presenterar svensk, nordisk och europeisk samtida dans som ifrågasätter, problematiserar, undersöker och förhåller sig aktivt till festivalens tematik. POLLY har bjudit in koreografer, teoretiker och publik för att genom verk, föreläsningar och öppna samtal ifrågasätta normer och strukturer och synliggöra identitet och kropp som processer istället för fasta tillstånd."
Håll i er nu. Det blir mer negativism nedan där de olika koreograferna presenteras:
Habib får sin storhet genom att arbeta med "identitet, religiösa och kulturella möten och individens frihet i relation till en förtryckande struktur. I sökandet efter ny former för sina verk har Mia Habibs föreställningar spelats i andra kontexter än det traditionella scenrummet."
Gambier "behandlar [...] det sceniska framträdandet som en konstruktion. Hon ifrågasätter verkligheten på scen och hittar vägar att synliggöra stagnerade former av representation med avsikt att initiera ett behov och en nyfikenhet för förändringar i teatrala presentationer. Med fysiska uttryck och text guidar hon åskådaren till en värld där lögnen är sann och fakta oviktigt. Confessions handlar om teatern som lögn och om mötet mellan aktören, publiken och scenen som separerar dem."
Sellén "medverkar [...] med sitt senaste verk Kung Kristina, som hade premiär tidigare i år och som skapades för mellanstadiet. Föreställningen ingår i Malin Hellkvist Selléns queerfeministiska koreografiserie never ending fight som producerar queerfeministiska verk med utgångspunkten att verken kropp, kön, sexualitet, identitet eller rörelse/dans är statiska tillstånd utan ständigt pågående processer. Kung Kristina är ett om kärlek och identitet som utmanar heteronormen. En föreställning som både ifrågasatts och hyllats för sin tematik och målgrupp."
Detta projekt är ingen liten extrem obskyr sak, som man kan tro, utan genomförs i "med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Västra Götalandsregionen, Framtidens Kultur och Göteborgs Stad"!
Vojne, vojne.
New urbanism-kritik med negativistiska förtecken
2004 debatterades det i DN om New urbanism, i korthet en arkitektidé som bygger på att den fungerande och organiskt framvuxna traditionella stadsplaneringen, med fristående hus och förmoderna gatunät, lämpar sig bättre än de moderna miljonprojektens livsförnekande miljöer att leva och verka i. Jakriborg utanför Lund är ett svenskt exempel. Wikipedia nämner att "[s]tilens försvarare kan exempelvis poängtera att det som hämtats från tidigare generationers stadsbyggnad är beprövade lösningar, och att vår erfarenhet av modernism och funktionalism visar att det nytänkta ofta får oförutsedda nackdelar."
Det hela låter klokt och förståndigt. Det tycker emellertid inte Karin Bradley, Ola Broms Wessel och Moa Tunström i DN, och använder förstås negativistiska argument.
"Inom samtida litteratur, konst och arkitektur pågår försök att dekonstruera och ifrågasätta etablerade föreställningar om vad som skulle vara naturligt och onaturligt, centrum och periferi och så vidare. På så vis ges plats och röster åt marginaliserade perspektiv - en grundbult i ett jämställt och mångkulturellt samhälle. Nyurbanisterna gör precis tvärtom."
Aha! Man skall visst ifrågasätta och dekonstruera, men inte när det rör Broms, Wessel och Tunströms normer. Visst är det lustigt att postmodernister eller queerteoretiker tvångsmässigt dekonstruerar och ifrågasätter allt runtomkring sig själva, men absolut inte den gungfly de själva står på.
Med fördel kan man läsa Peter Elmlunds svar i DN.
Det hela låter klokt och förståndigt. Det tycker emellertid inte Karin Bradley, Ola Broms Wessel och Moa Tunström i DN, och använder förstås negativistiska argument.
"Inom samtida litteratur, konst och arkitektur pågår försök att dekonstruera och ifrågasätta etablerade föreställningar om vad som skulle vara naturligt och onaturligt, centrum och periferi och så vidare. På så vis ges plats och röster åt marginaliserade perspektiv - en grundbult i ett jämställt och mångkulturellt samhälle. Nyurbanisterna gör precis tvärtom."
Aha! Man skall visst ifrågasätta och dekonstruera, men inte när det rör Broms, Wessel och Tunströms normer. Visst är det lustigt att postmodernister eller queerteoretiker tvångsmässigt dekonstruerar och ifrågasätter allt runtomkring sig själva, men absolut inte den gungfly de själva står på.
Med fördel kan man läsa Peter Elmlunds svar i DN.
Negativism i studieförbunden
Att formulera något positivt och sedan hålla fast vid det, är något som verkar bli allt svårare för människor. Men hur många etablerade sanningar och normer finns det? Är de inte snart alla genomtröskade i negativismens kvarnar? Och vad ska man göra när det är slut på positiva projekt? Köra en vända till?
Även ett av studieförbunden har nu gett upp sina kunskapsideal:
- Vi vill ifrågasätta etablerade sanningar och normer. Det är en av den fria folkbildningens viktigaste uppgifter, säger Lars Häger, chef för Studiefrämjandet i Uppsala.
Så skönt det måste vara att nu stå på frihetens sida mot det massiva förtrycket som kommer från, de märkligt odefinierade, etablerade sanningarna och normerna. Och att en "etablerad sanning" begreppsmässigt betyder att den är sann, verkar inte bekymra denna rebell.
Även ett av studieförbunden har nu gett upp sina kunskapsideal:
- Vi vill ifrågasätta etablerade sanningar och normer. Det är en av den fria folkbildningens viktigaste uppgifter, säger Lars Häger, chef för Studiefrämjandet i Uppsala.
Så skönt det måste vara att nu stå på frihetens sida mot det massiva förtrycket som kommer från, de märkligt odefinierade, etablerade sanningarna och normerna. Och att en "etablerad sanning" begreppsmässigt betyder att den är sann, verkar inte bekymra denna rebell.
Sara Granath och negativismens diktatur
Svenska Dagbladet fortsätter med negativistiska infall, nu senast Sara Granath som i en recension av pjäsen "Den stora skrivboken" blir missnöjd. Varför?
"Som experiment i sceniskt berättande är Den stora skrivboken i själva verket rätt konventionellt. Där hade jag för höga förväntningar.
Men experiment behövs för att lära sig och gå vidare. Och det är jag övertygad om att Mathias Olsson kommer att göra."
"Som experiment i sceniskt berättande är Den stora skrivboken i själva verket rätt konventionellt. Där hade jag för höga förväntningar.
Men experiment behövs för att lära sig och gå vidare. Och det är jag övertygad om att Mathias Olsson kommer att göra."
onsdag 12 november 2008
Kvinnliga negativismmonster
Åsa Jungnelius nya konstutställning om "monsterfittor" i glas presenteras i dag i Svenska Dagbladet. Kan vi vänta oss negativism? Jajjemen:
"[D]et här projektet hamnar utanför de traditionella ramarna, berättar Åsa Jungnelius."
"Ja, visst är det spännande. Konsthantverket har fått ett uppsving och frigjort sig från funktionstänkandet, nu väntar vi alla med spänning på ännu en motreaktion."
"Jag gillar att arbeta i produktion, men vore det inte för mina utställningar och limiterade serier där jag kan tänja på gränserna och utveckla mitt konstnärliga språk, hade jag tröttnat för länge sedan."
Som tur är pekar artikelförfattaren Erica Treijs på det politiskt korrekta att idag vara avantgardistisk samt avantgardets allt mer tomma gester:
"I det postmoderna samhället är också undersökande och konceptuell konst sedan länge legio, och 2008 är året då boken Pittstim utmanar föregångaren Fittstim och ingående diskuterar dem [sic!] moderna mansbilden."
Och avslutar med frågan:
"Är då inte din Monsterfitta helt enkelt politiskt korrekt anno 2008?"
Jungnelius är emellertid fast i de avantgardistiska tankenäten:
"[V]isst är Monsterfittan pk, gärna för mig eftersom det är då man kan få gehör. Kommer man för tidigt lyssnar ingen, men träffar man tidsmässigt rätt kan man slå på stora trumman."
Vad hände med de eviga värdena? Kom ihåg: Det bästa sättet att dölja att man inte har smak är att alltid följa det senaste modet.
"[D]et här projektet hamnar utanför de traditionella ramarna, berättar Åsa Jungnelius."
"Ja, visst är det spännande. Konsthantverket har fått ett uppsving och frigjort sig från funktionstänkandet, nu väntar vi alla med spänning på ännu en motreaktion."
"Jag gillar att arbeta i produktion, men vore det inte för mina utställningar och limiterade serier där jag kan tänja på gränserna och utveckla mitt konstnärliga språk, hade jag tröttnat för länge sedan."
Som tur är pekar artikelförfattaren Erica Treijs på det politiskt korrekta att idag vara avantgardistisk samt avantgardets allt mer tomma gester:
"I det postmoderna samhället är också undersökande och konceptuell konst sedan länge legio, och 2008 är året då boken Pittstim utmanar föregångaren Fittstim och ingående diskuterar dem [sic!] moderna mansbilden."
Och avslutar med frågan:
"Är då inte din Monsterfitta helt enkelt politiskt korrekt anno 2008?"
Jungnelius är emellertid fast i de avantgardistiska tankenäten:
"[V]isst är Monsterfittan pk, gärna för mig eftersom det är då man kan få gehör. Kommer man för tidigt lyssnar ingen, men träffar man tidsmässigt rätt kan man slå på stora trumman."
Vad hände med de eviga värdena? Kom ihåg: Det bästa sättet att dölja att man inte har smak är att alltid följa det senaste modet.
måndag 10 november 2008
Pål Hollenders oetiska stiftelse
Med intresse läste jag idag om Pål Hollenders "konstprojekt" "Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter"...
På Malmö stads hemsida kan man vidare läsa att "[s]tiftelsens fondmedel bygger på en aktieportfölj med aktier som både vid upphandlingen och vid framtida omplaceringar klassificeras som oetiska. Det är bl.a. aktier i vapen- och porrindustrin. Konstverket visas vart 5:e år, under två till tre veckor, då det är möjligt för konstmuseets besökare att ansöka om medel från stiftelsen och utdelning sker på utställningens sista dag."... Ok. Ännu ett postmodernt politiskt "konstverk" som alltså skall få besökarna att bli medaktörer, delaktiga i konstverket.
Ointressant by default, visst, men det som ändå tar priset, och som gör att utställningen platsar på denna blogg, är hur Hollender presenteras. Malmö stad presenterar Hollender genom att konstatera att han är "kontroversiell" och därmed "intressant". Punkt. Svenska Dagbladet skriver vidare: "I två veckors tid har besökarna på Malmö konstmuseum kunnat ta del av verket, som rent fysiskt består av bland annat glaslådor där stipendieansökningarna visas." Ansökningar som i sig då skall vara provocerande eftersom pengarna placerats i "vapen, alkohol, tobak, spel och porr."
Kanske är det dags att starta en verklig fond eller stipendium för oss som verkligen blir etiskt och/eller estetiskt kränkta i dagens trams- och äckelkonstvärld av ovan nämnda typ? Skänk pengarna till konstskolor som utbildar målare i klassiskt figurativt måleri, poeter som använder traditionella verkningsmedel för att säga något om dåtid, samtid och framtid och tänkare som vågar sätta tänderna i begreppen "konst" och "skönhet"? Eller varför inte skänka en slant till läroverk och universitet så att de vågar stå emot ideologiproducerande kvasiforskning av politisk korrekt queertyp utan att riskera straff från statligt håll?
På Malmö stads hemsida kan man vidare läsa att "[s]tiftelsens fondmedel bygger på en aktieportfölj med aktier som både vid upphandlingen och vid framtida omplaceringar klassificeras som oetiska. Det är bl.a. aktier i vapen- och porrindustrin. Konstverket visas vart 5:e år, under två till tre veckor, då det är möjligt för konstmuseets besökare att ansöka om medel från stiftelsen och utdelning sker på utställningens sista dag."... Ok. Ännu ett postmodernt politiskt "konstverk" som alltså skall få besökarna att bli medaktörer, delaktiga i konstverket.
Ointressant by default, visst, men det som ändå tar priset, och som gör att utställningen platsar på denna blogg, är hur Hollender presenteras. Malmö stad presenterar Hollender genom att konstatera att han är "kontroversiell" och därmed "intressant". Punkt. Svenska Dagbladet skriver vidare: "I två veckors tid har besökarna på Malmö konstmuseum kunnat ta del av verket, som rent fysiskt består av bland annat glaslådor där stipendieansökningarna visas." Ansökningar som i sig då skall vara provocerande eftersom pengarna placerats i "vapen, alkohol, tobak, spel och porr."
Kanske är det dags att starta en verklig fond eller stipendium för oss som verkligen blir etiskt och/eller estetiskt kränkta i dagens trams- och äckelkonstvärld av ovan nämnda typ? Skänk pengarna till konstskolor som utbildar målare i klassiskt figurativt måleri, poeter som använder traditionella verkningsmedel för att säga något om dåtid, samtid och framtid och tänkare som vågar sätta tänderna i begreppen "konst" och "skönhet"? Eller varför inte skänka en slant till läroverk och universitet så att de vågar stå emot ideologiproducerande kvasiforskning av politisk korrekt queertyp utan att riskera straff från statligt håll?
onsdag 5 november 2008
Persmans negativism i SvD
Den 8 december 2007 presenterade Svenska Dagbladets Joanna Persman konstnären Roger Mettos utställning på Millesgården. Persman fullkomligt vältrar sig i negativistiska lovord: Mettos "färgkaskader" är en "utmaning för blicken", ja, "det är så urskillningslöst, uppskruvat och provocerande färgstarkt att man knappt tror sina ögon!" utbrister den koleriske kritikern.
Jaha, undrar man. Men vari består det fantastiska? Jo, får man vidare veta: Verkligheten upplöses - "när formspråket består av en blandning mellan det realistiska och det abstrakta raderar berättelserna sig själva".
Mhm...
Den enda räddningen i den "uppfriskande våghalsiga" måleriska idén verkar vara att man successivt kan "känna igen gällande kompositionsregler".
Tur det.
Jaha, undrar man. Men vari består det fantastiska? Jo, får man vidare veta: Verkligheten upplöses - "när formspråket består av en blandning mellan det realistiska och det abstrakta raderar berättelserna sig själva".
Mhm...
Den enda räddningen i den "uppfriskande våghalsiga" måleriska idén verkar vara att man successivt kan "känna igen gällande kompositionsregler".
Tur det.
måndag 3 november 2008
Gammal negativism
Tina Eriksson-Fredriksson, dramaturg för någon festival i Umeå, uttalade sig Aftonbladet, om ett konstverk hon beställt, där Itziar Okariz ska stå upp och kissa i vita kuben på Norrlandsoperan.
Vad som är bra med det konstverket vill jag gärna veta. Som en överraskning kommer detta svar:
Det här ska få oss att tänka till om gängse normer och värderingar
och
Men visst är det här ett starkt konstverk. Annars skulle folk inte bli så upprörda.
"Gängse normer och värderingar". Att det kan vara just normgivande vad en offentliganställd dramaturg gör på en stor offentlig scen är inget som förespeglar den självutnämnda härlighetsrebellen Eriksson-Fredriksson.
Och att ett bevis på det "kraftfulla" i verket är att folk blir "upprörda". Jag omskakas verkligen i mina konventionella värderingar av det argumentet.
Men vad är bra med verket?
Vad som är bra med det konstverket vill jag gärna veta. Som en överraskning kommer detta svar:
Det här ska få oss att tänka till om gängse normer och värderingar
och
Men visst är det här ett starkt konstverk. Annars skulle folk inte bli så upprörda.
"Gängse normer och värderingar". Att det kan vara just normgivande vad en offentliganställd dramaturg gör på en stor offentlig scen är inget som förespeglar den självutnämnda härlighetsrebellen Eriksson-Fredriksson.
Och att ett bevis på det "kraftfulla" i verket är att folk blir "upprörda". Jag omskakas verkligen i mina konventionella värderingar av det argumentet.
Men vad är bra med verket?
Carl Forsberg mot negativismen
En människa finns tydligen i Sverige som avsvurit sig negativismens sunkiga evangelium: Carl Forsberg. Så här skriver han i en debattartikel i DN:
Vi som arbetar runt tidskriften Aorta och Senter for Frie Kunster i Oslo vill därför ta åtminstone vårt eget ansvar. Vi överger härmed vår långvariga subversiva verksamhet i randen av det uppburna kulturlivet och klättrar rakt upp i elfenbenstornet. Därifrån basunerar vi ut: Det är faktiskt inte språkproblematik på papper som intresserar oss, utan den eviga utsikten över den verkliga världen. Inte konst som handlar om konst, utan konst som handlar om livet. Vi tar oss rätten att peka ut bra och dåligt, vackert och fult, intressant och sövande. Kanske kan vår nya maktposition stärka några vilsna postmoderna avantgardister som nu kan stånga sina sköra skallar mot oss, snarare än mot en odefinierbar och ständigt undanglidande borgerlighet?
Det är luft som det går att andas i.
I samma debatt höll stackars Raattamaa nästan på att kväva sig själv med obegripligheter när han skulle försöka utrycka sig positivt om något över huvud taget; det blev mest en gegga av allmänn negativistism: "Naturligtvis måste uppdraget vara att bryta mot alla kanonformer, normer och auktoriteter, medvetna och omedvetna," skrev han.
Naturligtvis.
Vi som arbetar runt tidskriften Aorta och Senter for Frie Kunster i Oslo vill därför ta åtminstone vårt eget ansvar. Vi överger härmed vår långvariga subversiva verksamhet i randen av det uppburna kulturlivet och klättrar rakt upp i elfenbenstornet. Därifrån basunerar vi ut: Det är faktiskt inte språkproblematik på papper som intresserar oss, utan den eviga utsikten över den verkliga världen. Inte konst som handlar om konst, utan konst som handlar om livet. Vi tar oss rätten att peka ut bra och dåligt, vackert och fult, intressant och sövande. Kanske kan vår nya maktposition stärka några vilsna postmoderna avantgardister som nu kan stånga sina sköra skallar mot oss, snarare än mot en odefinierbar och ständigt undanglidande borgerlighet?
Det är luft som det går att andas i.
I samma debatt höll stackars Raattamaa nästan på att kväva sig själv med obegripligheter när han skulle försöka utrycka sig positivt om något över huvud taget; det blev mest en gegga av allmänn negativistism: "Naturligtvis måste uppdraget vara att bryta mot alla kanonformer, normer och auktoriteter, medvetna och omedvetna," skrev han.
Naturligtvis.
Negativismen förför. Vem vill inte bli genusforskare?
Här finns en fantastisk värvningsaffisch för att få dig att sluta dig till en ljuvlig skara personer. Vem vill inte delta i genusforskningen som idag
uppvisar idag en
teoretisk mångfald som gör fältet
spännande och dynamiskt. Det är ett fält
som utmanar traditionella föreställningar
om forskning genom att problematisera
maktrelationer kopplade till kön/genus.
Detta uppfattas inte oväntat ibland som
kontroversiellt inom akademin.
Inte oväntat? Kanske desto mer oväntat då vi har ett antal professorer, som väl i egenskap av sin yrkestitel ändå företräder akademin, och inte bara akademin, utan den absoluta makten inom akademin. T. ex, Tiina Rosengren i Lund, som dessutom verkar ha en enorm makt över universitetet när det gäller införandet av certifieringsombud som ska övervaka att varenda ord som sägs på universitetet är genuskorrekt.
Men makt är väl inte fel om den riktas mot "makten"? Eller hur blev det nu?
uppvisar idag en
teoretisk mångfald som gör fältet
spännande och dynamiskt. Det är ett fält
som utmanar traditionella föreställningar
om forskning genom att problematisera
maktrelationer kopplade till kön/genus.
Detta uppfattas inte oväntat ibland som
kontroversiellt inom akademin.
Inte oväntat? Kanske desto mer oväntat då vi har ett antal professorer, som väl i egenskap av sin yrkestitel ändå företräder akademin, och inte bara akademin, utan den absoluta makten inom akademin. T. ex, Tiina Rosengren i Lund, som dessutom verkar ha en enorm makt över universitetet när det gäller införandet av certifieringsombud som ska övervaka att varenda ord som sägs på universitetet är genuskorrekt.
Men makt är väl inte fel om den riktas mot "makten"? Eller hur blev det nu?
Negativistisk om porr och prostitution
Här är en recension av Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister" där det berättas om Östergrens argumentation. Sedan följer detta mumma:
"De högljudda protesterna, de våldsamma reaktionerna och sättet på vilka de tar sig uttryck går att ta som intäkt för hur utmanande porr och prostitution är för en norm som hävdar reproduktion och tvåsamhet, och vars strukturer vilar på könshierarkier som upprätthålls genom att med hjälp av ständig upprepning framstå som av naturen givna regler, som Guds skapelseordning."
Att något väcker högljudda protester måste i sig innebära att det är en befogad kritik!
Tur att artikeln inte handlar om slaveriet i västerlandet, eller att kvinnor inte hade rösträtt förr i tiden, eftersom det också väckte "högljudda protester".
"De högljudda protesterna, de våldsamma reaktionerna och sättet på vilka de tar sig uttryck går att ta som intäkt för hur utmanande porr och prostitution är för en norm som hävdar reproduktion och tvåsamhet, och vars strukturer vilar på könshierarkier som upprätthålls genom att med hjälp av ständig upprepning framstå som av naturen givna regler, som Guds skapelseordning."
Att något väcker högljudda protester måste i sig innebära att det är en befogad kritik!
Tur att artikeln inte handlar om slaveriet i västerlandet, eller att kvinnor inte hade rösträtt förr i tiden, eftersom det också väckte "högljudda protester".
Rolig negativism om Gould
I denna artikel av Tommy Sundin om pianisten Glenn Gould finns många negativistiska klassiker uppradade.
Eller vad sägs om att Gould "bröt mot alla regler och konventioner när det gäller såväl sätt att spela och val av repertoar som hur man uppträder socialt" eller att han "vände konsertbesökarna ryggen, trött på 'konsertcirkus och tävlingsmentalitet', på publikens 'sensationslystnad och sadistiska voyeurism', som han uttryckte saken". Eller att "särskilt hans val av tempi vållade högljudda protester."
Men till skribentens försvar ska man dock säga att han också på ett ställe djupsinnit analyserar vad det var som var så bra med alla dessa rebelliska gester och härliga uppror: "Naturligtvis fanns alltid konstnärliga skäl för hans tempoval."
Wow! Vilket djupsinne.
All heder till Gould som skapade fantastisk musik. Men alla dessa negativistiska tyckare, som ändå inte kan redogöra för vad som faktiskt var bra med Goulds spel kunde man klara sig förutan.
Och plötsligt framstår det som kristallklart varför så många personer som i övrigt inte kan just något om klassisk musik så ofta (på fester) framhåller just Glenn Gould som så speciellt fantastisk, utan att de kan säga något alls om skillnaden mellan Goulds version av Bachs Invention No. 1 och Leonhardts.
Eller vad sägs om att Gould "bröt mot alla regler och konventioner när det gäller såväl sätt att spela och val av repertoar som hur man uppträder socialt" eller att han "vände konsertbesökarna ryggen, trött på 'konsertcirkus och tävlingsmentalitet', på publikens 'sensationslystnad och sadistiska voyeurism', som han uttryckte saken". Eller att "särskilt hans val av tempi vållade högljudda protester."
Men till skribentens försvar ska man dock säga att han också på ett ställe djupsinnit analyserar vad det var som var så bra med alla dessa rebelliska gester och härliga uppror: "Naturligtvis fanns alltid konstnärliga skäl för hans tempoval."
Wow! Vilket djupsinne.
All heder till Gould som skapade fantastisk musik. Men alla dessa negativistiska tyckare, som ändå inte kan redogöra för vad som faktiskt var bra med Goulds spel kunde man klara sig förutan.
Och plötsligt framstår det som kristallklart varför så många personer som i övrigt inte kan just något om klassisk musik så ofta (på fester) framhåller just Glenn Gould som så speciellt fantastisk, utan att de kan säga något alls om skillnaden mellan Goulds version av Bachs Invention No. 1 och Leonhardts.
Högernegativism
Negativismen är inte bara vänster. Och att vara "konservativ" är inget skydd mot negativistiska resonemang. Hör här hur t. ex. Jonas De Geer inte lyckas producera ett enda positivt argument för sin konservativa hållning (och inte den liberale Rudbeck heller.)
Alla vill bara vara modiga kritiska sanningssägare mot ett föreställt etablissemang, ingen vill kreativt producera.
Kanske borde vi var och en ha en affisch hemma på väggen som föreställer Gunnar, Ulla och Göran, eller någon annan företagsledare, VVS -montör, eller kommunaltjänsteman som inte har gnällt en enda gång på "makten" och över hur kränkta de känner sig, utan i stället sett till att vi alla har vägar att gå på, skolor att gå till och vatten att dricka ur kranen.
Alla vill bara vara modiga kritiska sanningssägare mot ett föreställt etablissemang, ingen vill kreativt producera.
Kanske borde vi var och en ha en affisch hemma på väggen som föreställer Gunnar, Ulla och Göran, eller någon annan företagsledare, VVS -montör, eller kommunaltjänsteman som inte har gnällt en enda gång på "makten" och över hur kränkta de känner sig, utan i stället sett till att vi alla har vägar att gå på, skolor att gå till och vatten att dricka ur kranen.
Postkolonial negativism
Edward Said kom ut med boken Orientalism 1978. Av ideologiska skäl har denna "kritiska uppgörelse" med "västerlandets konventionella kunskap" om österlandet blivit någon slags allmän läsning på de olika högskolorna och universiteten Sverige. En del fortsätter också att skriva som Said gjorde, och kallar det då "postkolonial forskning". Detta trots att boken läcker som ett såll och bygger på den helt orimliga föreställningen att "en västerlänning" inte kan lära sig något litet om t. ex. kasus i farsi eller shiamuslimsk ikonografi utan att automatiskt och omedvetet vara en rabiat rasist som vill förslava perser och araber i imperialistiska Gulag.
Hur kan det vara möjligt att en så svag, bisarr och felaktigt konstruerad teori kan bli allmän läsning på högskolorna, trots att tex. von Däniken inte är det?
Den postkoloniala forskningen i Saids efterföljd har alla negativismen kännetecken givetvis. Den som bedriver dylik "forskning" behöver inte lära sig en en enda böjningsform i farsi, inget om animismen i Nigeria, eller annat som kräver riktig forskning och ansträngande studier i andra språk och kulturer. Det enda man behöver göra är att hitta någon som positivt faktiskt producerat kunskap om något utanför Europa, USA eller Israel och sedan börja tillämpa Saids felaktiga resonemang på deras texter.
Simsalabim! Forskningsanslag går plötsligt att få loss och alla tycker att det man gör är spännande och radikalt, mot strömmen, ett klarsynt genomskådande etablerade sanningar. Mattias Gardell, den härliga rebellen, kommer klappa händerna.
Hur går det för vår kunskap om andra kulturer när en majoritet sitter med en sådan negativistisk triumf på hand och dessutom har professorerna med sig i sin modiga revolt mot dessa andra som sitter på den akademiska makten med vilken de förtrycker asiens folk? Ja, den dör ut givetvis. Ingen kunskap produceras över huvud taget. Frågan är vad dessa postkolonialister ska kritisera till slut när man (ganska snart förmodligen) tröskat sig igenom all tidigare kunskap, och avfärdat den som orättfärdighet och ondska.
Ja, man får väl ordna doktorandseminarier med studier i den egna godheten och förträffligheten, förslagsvis ledda av ovan nämnda Gardell.
Hur kan det vara möjligt att en så svag, bisarr och felaktigt konstruerad teori kan bli allmän läsning på högskolorna, trots att tex. von Däniken inte är det?
Den postkoloniala forskningen i Saids efterföljd har alla negativismen kännetecken givetvis. Den som bedriver dylik "forskning" behöver inte lära sig en en enda böjningsform i farsi, inget om animismen i Nigeria, eller annat som kräver riktig forskning och ansträngande studier i andra språk och kulturer. Det enda man behöver göra är att hitta någon som positivt faktiskt producerat kunskap om något utanför Europa, USA eller Israel och sedan börja tillämpa Saids felaktiga resonemang på deras texter.
Simsalabim! Forskningsanslag går plötsligt att få loss och alla tycker att det man gör är spännande och radikalt, mot strömmen, ett klarsynt genomskådande etablerade sanningar. Mattias Gardell, den härliga rebellen, kommer klappa händerna.
Hur går det för vår kunskap om andra kulturer när en majoritet sitter med en sådan negativistisk triumf på hand och dessutom har professorerna med sig i sin modiga revolt mot dessa andra som sitter på den akademiska makten med vilken de förtrycker asiens folk? Ja, den dör ut givetvis. Ingen kunskap produceras över huvud taget. Frågan är vad dessa postkolonialister ska kritisera till slut när man (ganska snart förmodligen) tröskat sig igenom all tidigare kunskap, och avfärdat den som orättfärdighet och ondska.
Ja, man får väl ordna doktorandseminarier med studier i den egna godheten och förträffligheten, förslagsvis ledda av ovan nämnda Gardell.
Festnegativism
I helgen var jag bjuden på fest, som jag visserligen tyckte var rolig, men mest då i min egenskap av att vara bra på att underhålla mig själv.
I stället för att tillsammans skapa en bra fest (alla hade ju i alla fall gjort sig omaket att ta sig dit) så började en majoritet, förhålla sig till de andra som om de utgjorde en... majoritet. Man bedömde denna föreställda majoritet och såg efter om detta var något som man borde förhålla mig kritisk eller positivt till. Men eftersom majoriteten i själva verket var de som satt och tänkte på detta sätt, och endast en minoritet försökte skapa festen, så blev det inte mycket till galej. Alla satt bara och väntade på att någon skulle göra något positivt, som man sedan skulle kunna förhålla sig till.
Här avslöjades negativismens kärna: att kritiskt betrakta och förhålla sig till någon inbillad "majoritet", i stället för att själv positivt bygga upp något, och därmed utsätta sig för risken att kritiseras.
Det är spännande och befrämjande för den personliga friheten, att vara ensam rebell, men det är ytterst obekvämt när majoriteten tror sig vara ensamma rebeller, tillsammans.
I stället för att tillsammans skapa en bra fest (alla hade ju i alla fall gjort sig omaket att ta sig dit) så började en majoritet, förhålla sig till de andra som om de utgjorde en... majoritet. Man bedömde denna föreställda majoritet och såg efter om detta var något som man borde förhålla mig kritisk eller positivt till. Men eftersom majoriteten i själva verket var de som satt och tänkte på detta sätt, och endast en minoritet försökte skapa festen, så blev det inte mycket till galej. Alla satt bara och väntade på att någon skulle göra något positivt, som man sedan skulle kunna förhålla sig till.
Här avslöjades negativismens kärna: att kritiskt betrakta och förhålla sig till någon inbillad "majoritet", i stället för att själv positivt bygga upp något, och därmed utsätta sig för risken att kritiseras.
Det är spännande och befrämjande för den personliga friheten, att vara ensam rebell, men det är ytterst obekvämt när majoriteten tror sig vara ensamma rebeller, tillsammans.
fredag 31 oktober 2008
Random negativism i Gringo
Gringo delas ut gratis här och var, i alla fall i Skåne. Tidningen är antirasistisk och vill påverka en viss (ganska tydligt definierad och i tidningen ofta häcklad) grupp att tycka bra om en annan grupp (som det är en dödssynd att försöka definiera). Eftersom all rasism är gräslig, verkar ju detta behjärtansvärt och värt varenda bidragskrona.
Den senaste editionen handlar om Lund [sic!]. Man tar upp några dåliga manliga betenden, så som ett föregivet snobbigt mansgriseri på Thomanders (jag visste inte ens att någon bodde där) och att studenter menar att de ollat handtagen på en studentkorridor. Vad detta har med antirasism att göra har jag mycket svårt att förstå.
Men det förklaras snart i webbtidningen: jo någon kan ha kopplat trakasserier av tjejer på en skola i Karlskrona till den obenämnbara gruppen. "Tjejerna som intervjuades hade både svenne och blattenamn, medan alla killar som tidningen valde att citera var svartskallar.", skriver Gringo. I all sin välmening är detta ett groteskt exempel på negativism, då alla svenska tidningar har en policy att aldrig skriva om etnicitet i samband med brott, men här vill Gringo givetvis framställa sig som modiga, härligt kritiska, sanningssägare i förhållande till de smygrasistiska medierna med makten... trots att Gringos hemsida ligger under Skånska Dagbladet.
Nu gör Gringo vad? Ja, självklart måste man nu vräka på med negativism mot något som man kan lyckas utmåla som "etablissemang", "makt", och "västerländska övergrepp" för att kunna argumentera för sin sak att det som hände i Karlskrona inte hade med ras att göra (vilket någon etablissemangsperson med makt måste antas ha påstått), eller vad man nu är ute efter. Målet för detta negativistiska raseri blir... Lund, som följaktligen ägnas ett helt nummer.
Och vad hittar man i sin kritiska granskning? Ja, att Lund inte har några större problem kopplade till invandring, men att där finns en grupp som är värdig att fördömas. Gringo, som man kunde tro hade som främsta uppgift att motverka fördomar gör nu en helomvändning och utdefinierar en grupp på grundval av, häng med nu; kön, frisyr, och bostadskvarter i staden! (Män, backslick, bor på Thomanders.)
Dessa kopplas helt associativt till en avvikande nedvärderande kvinnosyn, förmoderna djuriska manliga revirbeteenden, samt till hyrandet av strippor. Vilket givetvis måste ses som karaktäristiskt för Lund.
Nu har man visat att det finns grupper, urskiljda med hjälp av några yttre tecken, som är ena riktiga svin, som dessutom finns i Lund. Och den som säger emot detta tillhör säkert det maktgalna och sexistiska rotarygänget på Thomanders. Så slapp man utföra en positiv argumentation för sin egen sak, och fick bli härliga, lattjo kritiker av västerlandets manliga ondska (representerat av Lund) på köpet.
Hela resonemanget är så förvirrat att det nästan blir omöjligt att återge. Så går det när Gringo med vitnande knogar håller i negativismen som enda tänkbara figur man kan argumentera med. (Ibland försöker man med något positivt anslag, men då är det mest "titta vi är sköna snubbar med kepa och solglasögon, så vi bara måste ju ha något skönt att säga" mer än något positivt argument.)
Och varför just Lund (av alla orter där det finns olustig grabbighet i detta land) dras upp det framstår som mest oklart av allt.
Den senaste editionen handlar om Lund [sic!]. Man tar upp några dåliga manliga betenden, så som ett föregivet snobbigt mansgriseri på Thomanders (jag visste inte ens att någon bodde där) och att studenter menar att de ollat handtagen på en studentkorridor. Vad detta har med antirasism att göra har jag mycket svårt att förstå.
Men det förklaras snart i webbtidningen: jo någon kan ha kopplat trakasserier av tjejer på en skola i Karlskrona till den obenämnbara gruppen. "Tjejerna som intervjuades hade både svenne och blattenamn, medan alla killar som tidningen valde att citera var svartskallar.", skriver Gringo. I all sin välmening är detta ett groteskt exempel på negativism, då alla svenska tidningar har en policy att aldrig skriva om etnicitet i samband med brott, men här vill Gringo givetvis framställa sig som modiga, härligt kritiska, sanningssägare i förhållande till de smygrasistiska medierna med makten... trots att Gringos hemsida ligger under Skånska Dagbladet.
Nu gör Gringo vad? Ja, självklart måste man nu vräka på med negativism mot något som man kan lyckas utmåla som "etablissemang", "makt", och "västerländska övergrepp" för att kunna argumentera för sin sak att det som hände i Karlskrona inte hade med ras att göra (vilket någon etablissemangsperson med makt måste antas ha påstått), eller vad man nu är ute efter. Målet för detta negativistiska raseri blir... Lund, som följaktligen ägnas ett helt nummer.
Och vad hittar man i sin kritiska granskning? Ja, att Lund inte har några större problem kopplade till invandring, men att där finns en grupp som är värdig att fördömas. Gringo, som man kunde tro hade som främsta uppgift att motverka fördomar gör nu en helomvändning och utdefinierar en grupp på grundval av, häng med nu; kön, frisyr, och bostadskvarter i staden! (Män, backslick, bor på Thomanders.)
Dessa kopplas helt associativt till en avvikande nedvärderande kvinnosyn, förmoderna djuriska manliga revirbeteenden, samt till hyrandet av strippor. Vilket givetvis måste ses som karaktäristiskt för Lund.
Nu har man visat att det finns grupper, urskiljda med hjälp av några yttre tecken, som är ena riktiga svin, som dessutom finns i Lund. Och den som säger emot detta tillhör säkert det maktgalna och sexistiska rotarygänget på Thomanders. Så slapp man utföra en positiv argumentation för sin egen sak, och fick bli härliga, lattjo kritiker av västerlandets manliga ondska (representerat av Lund) på köpet.
Hela resonemanget är så förvirrat att det nästan blir omöjligt att återge. Så går det när Gringo med vitnande knogar håller i negativismen som enda tänkbara figur man kan argumentera med. (Ibland försöker man med något positivt anslag, men då är det mest "titta vi är sköna snubbar med kepa och solglasögon, så vi bara måste ju ha något skönt att säga" mer än något positivt argument.)
Och varför just Lund (av alla orter där det finns olustig grabbighet i detta land) dras upp det framstår som mest oklart av allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
