Allt gott så långt - Ingvarssons felslut kommer i slutet av artikeln, där han väljer det lättaste av vägar för att förklara hur god kultur skall vara:
"I någon bemärkelse är nämligen all riktigt intressant kultur queer - det vill säga normbrytande, ifrågasättande och omvälvande. [...] Det behövs ett nytänkande och en kulturpolitik som lyfter fram våra historier."
Självfallet är det sorgligt att hbt-personer fortfarande inte kan nå förståelse i vårt samhälle, men hur skall queerkulturen/hbt-samhället kunna assimileras och förstås om den omfamnar queerteroem och negativism och ständigt måste provocera, ifrågasätta och vara omvälvande? Detta är grundproblemet för queerteoretiker och galna feminister: deras självbild är att vara normbrytande, ifrågasättande och omvälvande - ständigt - alltid. Det är sorgligt. Det finns inte utrymme för förståelse, sans, samtal och lugn - då försvinner den grund som hela idékomplexet vilar på. Hela identiteten bygger nämligen på att vara utanför och hotas så fort "de vanliga" (heterosexuella tråkiga medelsvenssons) inte längre oroas, höjer på ögonbrynen eller upprörs av hbt-grupper.
Det hela får mig att tänka på den fiktiva Little Britain-bögen Daffyd som bor
i den walesiska byn Llanddewi Brefi. Daffyds hela identitet vilar på att han är byns ende bög, något han ofta, gärna och klagande berättar för alla. Vad vi som tittare förstår är att byn omfamnar honom som vem som helst och dessutom har flertalet bögar; men eftersom Daffyds livsprojekt är att vara Unik, Utanför och Oförstådd blir han självklart ständigt rosenrasande, upprörd och stött så fort verkligheten knackar på dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar